The Project Gutenberg EBook of Gteborgsflickor, by Sigge Strmberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Gteborgsflickor
       och andra historier

Author: Sigge Strmberg

Release Date: March 23, 2006 [EBook #18043]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GTEBORGSFLICKOR ***




Produced by Louise Hope and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net





       *       *       *       *       *

                GTEBORGSFLICKOR

              OCH ANDRA HISTORIER

                       av

               _Sigge Strmberg_


                   Stockholm
        hln & kerlunds Forlags A.-B.


       *       *       *       *       *

          _Sigge Strmbergs-bckerna_
                    _Vol. 6_


                Stockholm 1921
 hln & kerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri


       *       *       *       *       *

  INNEHLL:


  HERR FGELSNG I SOCIETEN            7
  TUR I SPEL                          17
  PRISSE                              27
  MANNEN OCH HANS VERMAN             34
  REFERATET                           43
  ETT SJMANSDE                      51
  ETT SLDPARTI                       59
  AFFR R AFFR                      66
  ARTIGA KARLSSON                     74
  EN EGENDOMLIG LIKHET                78
  REVYBESKET                         83
  PIGANS FSTMAN                      89
  ETT LITET MISSFRSTND              95
  ETT KONVENANSPARTI                 101
  ANDERSSONS FRIERI                  111
  EN MUSIKALISK UNDERHLLNING        116
  FRIMRKET                          127
  ETT UTSTLLNINGSBESK              138
  ETT TAVELFYND                      145


       *       *       *       *       *

HERR FGELSNG I SOCIETN


Handelsagenten Fgelsng satt p Turisthotellets terrass i Marstrand och
tittade p havet, nr tv brunbrnda flickebarn, det ena i bltt, det
andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid
nrmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och
smcker, och handelsagenten Fgelsng rycktes omedelbart frn sin
beundran av havets sknhet till en nnu strre beundran av den smckra.
Hans blick gled smekande frn det vita floret, som hon virat kring hret
fr blstens skull ned till de vita skorna, och s snart hon slagit sig
ned inriktade han hela sin energi p att inleda en enklare gonkurtis.

Ett gonblick mtte flickebarnet hans blick, kallt och frmmande, men
nr s Fgelsng vgade sig p aningen av ett smleende, vnde hon sig
pltsligt bort, och brjade med livligt intresse observera en yngling
av urbefolkningen, som nere vid kajen hgljutt och med klagande rst
meddelade att Putte var hans gonsten. Fgelsng gnade hon inte vidare
en blick.

Det var mig en liten hrdflirtad satunge! tnkte Fgelsng fr sig
sjlv, och frskte genom en diskret hostning ter fnga flickebarnets
uppmrksamhet. Men frgves. Detta irriterade Fgelsng. Han ansg sig
ga ett frdelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som
en direkt personlig frolmpning. Inte ens nr musiken spelade upp
Cavalleria, och Fgelsng fullt hrbart gnolade: Min vita li-hilja
blev det ngot resultat av. Den vita liljan ltsades som om
handelsagenten Fgelsng alls inte existerade, och nr hon och hennes
bl vninna druckit sitt kaffe och tit sina bakelser frsvunno de frn
Fgelsngs horisont lika hastigt som de kommit.

Men dagen drp fick Fgelsng terse henne. Det var p
Strandpromenaden, dr hon flanerade ensam i solskenet, vitkldd som
frut, och med ett svart band om livet, och som Fgelsng var en modig
man, steg han helt lugnt fram och bad att f gra sllskap. Fgelsng
hade aldrig trott att det kunde finnas s mycket kyla mitt i sommaren
som den med vilken han blev mottagen, men nr han sade sitt namn sken
flickebarnet upp.

Ett sdant lustigt namn, sade hon, och visade en rad vita tnder och
ett par kindgropar, som kommo Fgelsng att kippa efter andan.

Det r ett vackert namn, svarade Fgelsng vertygande. Det har jag
hittat p sjlv. Frut hette jag Petrusson.

D undrar jag inte p, att herr Fgelkvitter bytte! sade den skna.

Fgelsng! rttade handelsagenten. Men frken har inte sagt vad
frken heter.

Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap s hr sans faon, men
jag antar, att det skulle vara ohvligt att inte nu sga mitt namn. Jag
heter Lingonhjelm.

Det klack till i Fgelsng, ty han hyste, i gemen med hela slkten
Petrusson, en djup vrdnad fr ridderskapet och adeln. Han nstan
ngrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade p att dra sig ur
spelet fortast mjligt d detta pltsligt omintetgjordes av flickan
sjlv, som sade:

Det r ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni fljer med hem
och blir presenterad i familjen, s r ju allt korrekt, eller hur?

Jo visst, jo visst! svarade Fgelsng litet nervst.

D g vi genast, svarade flickebarnet, och Fgelsng larvade med. Fr
resten visste han med sig, att han var fin nog att upptrda var som
helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, gr rock,
bl skjorta, grn halsduk och panama med band i de franska frgerna, och
som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strvade att n ned
till vekryggen ansg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, dr flickebarnet bodde
under sommaren, och frestlldes fr en sttlig och vnlig gammal herre.

Min far, landshvding Lingonhjelm! presenterade flickan, och Fgelsng
skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

Handelsagenten Fgelsng hade aldrig kunnat drmma om, att han i hela
sitt liv skulle f trffa ngot s hgt uppsatt som en landshvding, och
han fann denna rofulla upplevelse allt annat n angenm. Men hans vita
lilja tycktes i stllet vara vid alldeles briljant humr, tog honom med
sig ut p en balkong, satte honom p yttersta kanten av en korgstol --
att f honom att sitta ordentligt gick inte -- och sg till att han fick
whisky och vatten. Se'n kom landshvdingen, som visade sig vara en
trevlig karl, om ocks Fgelsng ibland hade litet svrt att flja med
hans konversation, och ungefr samtidigt frsvann flickebarnet en stund.
Fgelsng hrde hur det pinglade i telefonen, s kom hon tillbaka i ett
lynne, som tycktes vara nnu mera strlande n frut.

Snart nog lmnade landshvdingen dem och Fgelsng andades lttare nr
han blev ensam med flickan.

Trevlig gubbe, er farsa, sade han i sin elegantaste sllskapston.
Men jag knner mig alltid lite haj nr jag r tillsammans med sna
dr pampiga jyckar.

Brukar ni vara det ofta d? frgade flickan oskyldigt.

Fgelsng knde att han rodnade.

Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rr mig
naturligtvis endast i de allra bsta kretsar.

Naturligtvis! instmde flickan. Det mrks ju p herr Fgelsngs nobla
upptrdande. Ledigt och otvunget -- hall, flickor, vlkomna upp!

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot
villan.

Frken Lingonhjelm frestllde:

Herr Fgelsng, frken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.
Baronessan r hovfrken hos hennes furstliga hghet arvprinsessan av
Sachsen-Braunschweig, som just nu r hr i Marstrand, som ni vet.

Fgelsng bugade djupt.

N, de hade jag inte hrt! svarade han, och brjade konversera
damerna. Men han avbrts av baronessan, som p bruten svenska meddelade
vrdinnan, att hennes hghet sjlv om en liten stund mnade avlgga
visit.

D r det vl bst att jag gr, sade Fgelsng och reste sig.

Fr ingen del, kom det i kr. Prinsessan blir skert charmerad av att
f mta er.

Strax drp kom ocks prinsessan, en smrt ung dam, tfljd av nnu
en hovfrken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krvde,
och Fgelsng bugade s djupt, att han hrde hur det knackade i
hngselstropparna. Hon sg ut precis som Fgelsng tnkt sig att en
prinsessa borde. Lng och smrt, frsedd med lorgnett i skldpadd och
hgdragen, oerhrt hgdragen.

Nr hon tilltalade ngon av de andra unga damerna, reste sig denna
genast upp och neg djupt, och Fgelsng, som hade ltt fr att lra,
bugade allts djupt nr han blev tilltalad. Och det blev mnga
bugningar, ty hgheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Och detta var ytterst anstrngande fr Fgelsng, ty hon envisades att
tala med honom p tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda
som hon fick av honom var drfr ett i vnda framstammat:

Nicht verstanden, Euers Hochzeit!

Ingen av de andra brydde sig om att upptrda som tolk, och hgheten
pratade p, utan att fsta sig vid hans distress.

Till slut blev situationen outhrdlig fr Fgelsng. Han greps av
frtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en
underdnig bugning prinsessans hand.

Aj, Euers Hochzeit! sade han helt burdus, bugade hastigt fr de
vriga damerna och rusade i vg, utan att akta p de uppmaningar att
stanna kvar, som i en vlljudande kr klingade efter honom.

En liten stund senare satt han ter p Turisthotellets terrass, och
lovade sig sjlv, att han hdanefter skulle akta sig fr att sl ned p
obekanta flickebarn, hur tilltalande de n mnde vara. D fick han helt
pltsligt se de fem unga damer han nyss lmnat, komma framt promenaden.
Frmst gick prinsessan och frken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de
tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Fgelsng dolde sig omsorgsfullt fr att inte bli sedd, men en ung man,
som satt i ett sllskap vid nrmaste bord, reste sig och hlsade artigt.

Var det inte landshvding Lingonhjelms flicka, den svarta? frgade en
av sllskapet.

Jo, det var det! svarade den unge mannen.

Vem var den andra, som hll henne under armen?

Det var en frken Karlberg frn Gteborg. Dotter till Karlberg &
Svensson dr.

Handelsagenten Fgelsng knde hur han blev alldeles kall. S svor han
till, tmde sin grogg och gick till hotellet fr att packa.




TUR I SPEL


Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen ngot ut, nr han
seglade stra Hamngatan fram i vidbrttad hatt, raglan och damaskerade
skor, och det mste drfr anses mycket ofrsiktigt av hans vn Karlson
att presentera sitt ideal fr honom. Ty Anderblad var i flicktycke.

Fljden blev ocks, att Karlsons aktier hos idealet sjnko till lngt
under pari i samma gonblick som Anderblads och frken Anna-Lisas
blickar fr frsta gngen pejlade varandras djup, och i Anderblads
ingalunda brandfria hjrta slog lidelsen ut i full lga. Det blev en
skn kvll. Mitt fr Karlsons nsa vxlades snabba, talande blickar,
handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv n ndvndigheten
pkallade och icke nog drmed. I ett obevakat gonblick hade Anderblad
lyckats utverka den sknas tillstnd att f mta henne ven kvllen
drp.

De mttes! Och nr de sedan i biografens halvmrker sgo Krlek och
brotts ljuvligt rysliga scener rullas upp p duken, vgade han vid de
mmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, lt oss frbig
detaljerna. Innan kvllen var frliden hade de bda slutit ett fast och
tillflligt frbund fr hela livet.

Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar drefter mtte
Anderblad ter sitt de p Hamngatan. Hon var smrt och smcker, och
rrde sig med en grace, som stllde hans dittills s dyrkade Anna-Lisa
totalt i skuggan.

Hon eller ingen, tnkte Anderblad, men beslt samtidigt att det frsta
alternativet skulle bli hans musik. Just d hlsade en av hans bekanta
p henne och blev gonblickligen huggen i kragen av Anderblad.

Vad heter damen, som du hlsade p?

Angr det dig? blev vnnens om mera intresse n belevenhet vittnande
svar.

Sg, vad hon heter, s bjuder jag p en halva! sade Anderblad delt,
med diplomatisk takt ignorerande ohvligheten.

Vnnen var gteborgare och fljaktligen affrsman.

Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson, svarade han drfr prompt.
Sger vi Eggers d?

Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit frsta tumsbredden av
den mark han tnkte ervra, fljde med, -- och mankerade mtet med
Anna-Lisa.

Dagen drp blev han, mot lfte om nya halvor, av kontorschefen hos
Svenson & Jonson presenterad fr frken Berglund, och kampanjen var
genast i full gng. Den blev rtt hrd, ty en yngling skulle frst
petas, men mera n en vecka kunde hon icke motst hans mlmedvetna
uppvaktning, och hans lycka strdes icke av att Anna-Lisa frklarat sig
hata honom.

Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lt hon frst, att hon
nskade vissa garantier fr hans krleks varaktighet, och nr Anderblad
tyckte att det ingen brdska var med frlovningen, frlskade hon sig
genast ter i sin frre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
vrlden. Fr att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
Signe Lundgren, som lnge frgves falkat efter honom.

Signe var dock alltfr mycket kr, och han alltfr litet. Nr hon fr
ttonde gngen p samma dag ringde till honom, blev han drfr ohvlig i
telefon och hon mste, fr sin sjlvaktnings skull, bedja honom att inte
vidare besvra sig fr hennes skull. S var den saken klar, och
Anderblad ter fri.

Det var nu som frsynen ingrep med sitt finger, om fr att straffa eller
uppmuntra Anderblad m vara osagt.

En frmiddag, nr han satt lutad ver fakturaboken, anlnde ett
expressbud med en liten rosafrgad biljett, vilken Anderblad, med en
aning om kommande olycka, brt och lste. Den lydde s hr:

    Kraste Karl Oskar!

  Frlt att jag varit elak mot dig. Jag lskar dig s och ngrar
  mig alldeles grsligt. Mt i kvll! Din

        _Signe._

Anderblad stoppade ned dokumentet.

Sablar! sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.

Men nr han gick till middag, mtte han utanfr porten Anna-Lisa, som
log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick flja
henne hem.

Tnk, vad du r snll! svarade han, mera varmt n uppriktigt.

Det frtjnade du -- och s var jag elak mot dig frut. Men jag ngrade
mig genast.

Anderblad teg, men befarade det vrsta.

Blev du mycket ledsen?

Han sg p flickan. Hon var onekligen st. Tja -- varfr inte?

Jag blev alldeles frtvivlad, ljg han allts fermt. Och det gr nog
aldrig ver, tillade han dystert.

Stackars min gosse! -- det lg en ondlig mhet i tonen. -- Vet du --
jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och drfr s --

S?

h, ingenting!

De hade hunnit hennes port, och hon rckte honom sin hand. Han tog den,
skt henne fre sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
beltet, om n litet tankfullt utseende.

Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta frrn
telefonklockan strde hans ljuva ro, och han hrde Elsas sopran i luren:

r du ond p mig, Karl Oskar?

Du har behandlat mig grymt, men nd -- -- nej, aldrig!

S hjrtegod du r! Ser du, jag mste ringa p dig. h, du frstr inte
vad en flicka kan knna -- --

Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framt.

Jag trodde, att du hade glmt!

En kvinnas krlek r evig. Jag gick tillbaka till Einar, drfr att jag
blev ond p dig, men -- -- Hller du nnu av mig, Karl Oskar?

Mer n ngot annat i hela vida, vida vrlden, deklamerade han med en
vrdighet, som frrdde vana.

Oooo! Sg ett ord, och jag r din!

lskade! andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara vl
funnet, ty svaret kom genast:

Jag mter dig i kvll vid kontoret! Einar vill trffa mig, men han
skall f besked.

S ringde hon av.

Nr klockan slog sju p aftonen beredde Anderblad sig att g, och
kastade en blick genom fnstret fr att se om Elsa var dr. Blixtsnabbt
drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty dr ute gick
icke blott Elsa, utan ven lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
tre betraktande varandra med htska blickar.

Himlar och kaffe! Hur skall det hr g? stnade han, men gick
samtidigt ut i tamburen och stllde sig framfr spegeln, dr de
kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillrckligt
snett fr att anses kunna sitta rtt.

Du r allt en tusan till karl, Anderblad, sade han till sig sjlv. De
' galna i dig allesamman och jag undrar inte p det. Men fy sjutton en
sdan stund jag fr om de f tag i mig. Jag mste vnta tills de gtt.

Han gick in p kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat olst
p hans pulpet, satte sig och brjade lsa fr att frdriva tiden. Det
frsta han fick se var fljande notis:

_En gteborgare med tur._ Enligt vad frn sker klla uppgivits skall
en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
K. O. Anderblad hrstdes.

Han lste notisen tre gnger och det blev allt mera klart fr honom, att
tur i spel inte ndvndigtvis behver betyda otur i krlek. S slngde
han tidningen i ett hrn, reste sig, srad i sitt innersta, och
frbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat t
hans vinst, dels, och nnu mera, den omstndigheten, att han icke hade
ngon lott. Sedan detta var vl utrttat, satte han sig ter och skrev
tre brev, alla av samma lydelse:

    Min frken!

  P frekommen anledning fr jag meddela, att jag aldrig spelat p
  lotteri, och skall drfr, om Ni s nskar, ha njet presentera Er
  fr min vn Lundbom, som har utsikt att inom kort rva en ldre,
  sjuklig och frmgen farbror.

    Med strsta hgaktning
        _K. O. Anderblad._

Nr breven voro klara lyfte han sin hgra hand mot takpanelningen och
svor en dyr ed att aldrig under ngra omstndigheter gna en blick t
ngot feminint vsen.

Drp tog han hatt och rock samt gick till fnstret fr att se om luften
var ren. De tre voro borta, men p andra sidan gatan svvade en ngel i
tunnbandskjol och blrd hatt.

Anderblad knde ngeln och rusade i nsta sekund utfr trappan fr att
nnu en gng ska fnga lyckan.




PRISSE


Prisse var tax av fdsel och ohejdad vana och gdes av bankbokhllaren
Gustav E. Stenblad, som i sin tur gdes av farmacie kandidaten Lucia
Cederberg, vilken unga dam tjnstgjorde  ett av stadens apotek. Gustav
och Lucia lskade nmligen varandra inbrdes som ungt folk fr sed hava,
och voro litet smtt frlovade. Prisse lskade allt som Gustav tyckte
om, utom punsch och cigarrer, och drfr hade ven han slt sin lilla
fyrbenta sjl till farm. kand. Lucia Cederberg.

Det faller av sig sjlvt att Gustav under sdana omstndigheter skulle
ha mnga renden till apoteket, fastn han inte sg det minsta sjuk ut.
Om dagarna brukade han titta in och kpa aspirinpulver, som sedan i
halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan p
pulverfrgiftning, men om kvllarna, nr Lucia hade nattvakt, smg han
dit med Prisse i hlarna. Prisse fick d tjnstgra som frklde tills
bde han och Gustav obevekligen krdes ut klockan halv tio, ty Lucia
ansg inte att det passade sig fr en ung flicka att ta emot besk
senare n s.

S voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om n deras lppar var
tredje dag, efter Lucias vaktkvllar, voro litet snderkyssta, s gav
det ju endast Gustav en krkommen anledning att kpa cerat hos Lucia.

Men ett paradis r inte ngot paradis om dr inte finnes en orm, och
detta oundvikliga attribut anlnde ocks s smningom. Den kom i en
mycket behaglig skepnad, nmligen i form av frken Sylvia Rosenblom,
vars pappa nyss gtt till de slla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
fr frekomma dr, hade han sett sig ndsakad att vid avresan lmna sina
rikhaltiga vrldsliga tillhrigheter i sin enda dotters vrd.

Gustav trffade Sylvia p en bal, och blev genast blndad. Visserligen
mste han fr sig sjlv erknna att hon, fastn st, inte gick upp emot
Lucia, men dremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Mjligen
mera stort och lysande n bemlda kova sjlv.

Nu kom en sorglig tid fr Lucia. Gustavs smak fr aspirinpulver svalnade
allt mer. Nsta nattvakt var han tvungen att g p sammantrde och kunde
bara stanna en kvart, gngen drp var han bortbjuden och kom inte
alls, och nsta gng brydde han sig inte om att ge ngot motiv fr sin
bortovaro. Och Lucia besvrade honom inte heller. Tjnstvilliga vninnor
hade upprepade gnger med illa dold gldje rapporterat att Gustav varit
synlig ute i sta'n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick hrigenom sin
misstanke bekrftad, att en annan kjol kommit emellan. Allts grt hon
en skvtt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
och sg s ter vrlden med lugna gon.

Men om Gustav glmde Lucia, s fanns det dock en, som inte svek henne.

Det var Prisse.

Hans lilla hundhjrna kunde inte fatta varfr de sedvanliga
apoteksbesken instllts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
frmnlig institution. Han blev nmligen alltid undfgnad med skorpor
och smbrd p apotekskvllarna, och detta tilltalade honom mycket.
Men han var dock alltfr vl uppfostrad fr att frhva sig drhn
att han reagerade mot sin herres och hrskares vilja, utan han fljde
fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
energi som frut Lucias.

S en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sllskap vgen frbi
apoteket, och Lucia tittade i samma gonblick ut genom fnstret.

Det var vldigt vad den flickan tittade p dig, sade Sylvia.

Hon r vl kr i mig, frmodade Gustav. Alla fruntimmer ' som galna
efter mig.

Ja, r det inte vad jag alltid har sagt? Det gr ingenting hur en karl
ser ut, anmrkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
ngot obehagligt, nr Prisse kilade uppfr apotekstrappan och stllde
sig dr, viftande med svansen.

Kom Prisse, rt Gustav med ondig strnghet, men Prisses svans fick
nnu bttre fart. Ett nytt rytande hade endast till fljd att Prisse
brjade skrapa p drren.

Vi fortstter, och ger sjutton i hundrackan. Han r ju galen! sade
Gustav ilsket.

Ja, vi gr vl det! svarade Sylvia i s foglig ton, att Gustav borde
anat ord. Hennes misstankar voro nmligen vckta, och hon hade beslutat
att underska hur det frhll sig med flickan i fnstret som tittade s
vldigt.

Redan p kvllen hade hon med ett par tjnstvilliga vninnors hjlp ftt
veta hela historien och ansg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
naturligtvis svurit att hon var den enda han ngonsin lskat.

Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslt hon att grta sig till
smns den kvllen, som det brukas i bcker, men redan nr hon knppte
upp blusen brjade sorgen verg i frtret och lngt innan hon ftt av
sig hret var hon pin ilsken. D satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
brev till Gustav, och s somnade hon lugnt och glatt, i knslan av att
hon gjort sin plikt.

Nr Gustav dagen drp sexton gnger frgves skt att trffa Sylvia,
insg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just d hade
vaktkvll, beslt han att g p besk hos henne och ordna till, s att
allt blev bra igen.

Klockan halv nio anlnde han allts med en lda konfekt i handen och
Prisse i hlarna till apoteket. Nr Lucia i luckan sg vem det var, gav
hon till ett rop av gldje och verraskning och slngde upp drren p
vid gavel.

Nej, se vlkommen, Gustav, s roligt att du hittade hit en gng. Stig
in!

Med minen av en segrande hrfrare steg Gustav in i vaktrummet, dit
Prisse redan kilat i frvg. Men i drren stannade han. Dr inne satt
nmligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersttning blev
tillgivet slickad p hand. Han reste sig nr Gustav kom in, och Lucia
kom gldjestrlande fram.

Fr jag lov att frestlla min gamle vn herr Stenblad, min fstman
ljtnant Sderflycht!




MANNEN OCH HANS VERMAN


Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bst sysselsatt med att lsa i
morgontidningen, nr det pinglade p hans bordapparat.

Pehrsson, Blomlind & C:o, svarade han med sin vederhftigaste
affrsrst, men slog genast om, nr en mjuk sopran frgade:

Trffas grosshandlare Pehrsson sjlv?

Det r jag! svarade Sven R. artigt. Varmed kan jag st till tjnst?

h, r det ni, herr Pehrsson? S roligt. Det r Kerstin Johnsson. Tack
fr senast!

Njet r uteslutande p min sida, fortfor Sven i samma anda som frut.
Ytterst angenmt att ni ville ringa, s att jag nnu en gng fick njuta
av er ljuva stmma, etcetera.

Frken Johnsson var nmligen vlskapad och Sven R. icke oemottaglig fr
kvinnlig fgring, fastn han var vertygad ungkarl och mnade fortstta
med det. Som bekant finns det endast en som har det bttre n en
lyckligt gift man, och det r en lyckligt ogift dito.

Ser ni herr Pehrsson, fortsatte frken Kerstin, jag vnder mig till
er i en mycket delikat affr.

Alla order ombesrjas prompt och med full diskretion.

Vad tnker ni om mig, om jag ber att f trffa er?

Tnker om er? upprepade Sven R. Att sga det skulle bli fr mycket
hr i telefon. Ord kunna fr resten knappast uttrycka det.

Ty Sven visste att ord ro billiga, men nd ganska anvndbara ibland.

Vad ni r god, herr Pehrsson!

Jag r den bsta mnniska jag knner, frskrade Sven vertygande.

Jag ocks! sade Kerstin, och efter denna ngot oklara replik
verenskoms, att Sven skulle mta klockan sju, nr hon gick frn
kontoret.

Redan fem minuter fre sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin
nya, ljusgrna vrpalet, utanfr Kerstins kontor, och redan en kvart
ver kom hon, punktlig nog fr att vara fruntimmer.

Tysta promenerade de vid sidan av varandra framt gatan, han vntande p
att f veta vad hon hade att sga, och hon p Gud vet vad. Vem vet vl
vad en kvinna tnker p?

Till slut brt hon tystnaden.

Snlla herr Pehrsson, sade hon. Jag tnker bedja er gra mig en stor
tjnst.

Gr det! sade Pehrsson uppmuntrande.

Men jag kan knappast med att gra det.

Genera er inte fr mig, uppmanade han, men han tnkte: Hon kan vl
i jsse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti p
mig.

Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en
msterligt gjord rodnad brjade hon:

Ni knner ju Karl ppelbom!

Ja, fy tusan!

Ser ni, han och jag, hm....

Jas! Han och ni, det hade jag ingen aning om.

Ja, det var ju ingenting bestmt, men i alla fall, ni frstr.

Sven frstod mycket vl, han var ju inte sjlv utan erfarenhet p
omrdet.

Men i gr, fortsatte hon, sg jag honom i sllskap med en annan
flicka.

Ett sdant nt! Har han ingen smak alls?

Nej! Och nu vill jag inte vara med lngre.

Det r rtt, st bara p er.

Jag hatar honom.

Bravo! Fortstt med det!

Men nu mste ni hjlpa mig. Som ni frstr, vill jag dra mig med heder
ur spelet, och drfr ... hm, jag vet inte hur jag skall sga det ...
vill ni ... hm ... vara snll och ltsa, som om ni vore vldigt kr i
mig?

Och hon vnde sitt rodnande ansikte mot husvggen. Dr det fr resten
fanns en lmplig butiksruta att spegla sig i.

Det skall jag visst ltsa, svarade Sven beredvilligt. Det r inte
svrt alls.

Och ... och s skall jag ltsa....

Att ni r frbaskat kr i mig, ja! Det r jag med om. S ska' vi
trffas och mta ppelbom och brcka honom. Utmrkt! Kom s g vi till
Brutigams till att brja med.

De gingo, och p stran mtte de lyckligt nog ppelbom, som inte alls
sg svartsjuk ut, och kommo verens om att han var brckt.

Frn kondis gingo de p bio fr att se Titanics undergng, och dr, nr
ddshymnen spelades, bjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som
han var, mot Kerstins ra och viskade: Nrmare dig! nnu nrmare dig!

Ett par dagar senare trffade han ppelbom och gjorde honom sllskap ett
stycke.

Jag ser, att du gr och drar med Kerstin Johnsson nu fr tiden, sade
denne unge man.

Retar det dig? frgade Pehrsson vnligt.

N, inte alls. Vad angr det mig?

Du har ju rnt efter henne s frbaskat frut, har jag mrkt.

Jag? Knner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig.
Det hller jag inte alls fr otroligt.

Det gr jag! svarade Sven ilsket. Efter vad hon sagt om dig.

Vad har hon d sagt, om jag fr frga?

Att du r den strste idiot hon knner, upplyste Sven mera
beredvilligt n sanningsenligt.

Hon knner ju dig! anmrkte ppelbom icke utan hetta.

Ja, men du r den strste _idiot_, hon knner, har hon sagt.

Det r lgn!

Det tror jag inte, fr hon kan ju inte grna knna ngon strre.

Fr resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag r ntt och jmt
presenterad fr henne, och vi ha inte bytt tio ord.

Det var vl drfr hon inte hann frga dig om det.

Vilket om?

Om det inte gjorde ont att ha ett sn't ansikte som du, spottade Sven
ut, och avlgsnade sig sedan i god tid fr att undvika handgripligheter.

Men han funderade mycket ver ppelboms pstende.

Dagen drp trffade han Kerstin som vanligt fr att promenera en stund.
De gingo stra Hamngatan och nr de hunnit till Hallbergs stannade
Kerstin.

Kom nu, 'fstman' lilla, s f vi se om de ha ngra vackra
frlovningsringar i fnstret.

Sven kom genast.

Ska' vi g in och kpa ett par, sade Sven, bara fr att brcka
ppelbom?

Gud, s ni skmtar, herr Pehrsson, kvittrade Kerstin. Det vore vl
att g litet fr lngt.

Jag menar blodigt allvar, skmtade Sven vidare. Ska vi?

Frken Johnsson teg ett gonblick.

Sven! kom det sedan, tyst och mjukt.

Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst
ha velat rymma, men det var fr sent.

Om du verkligen hller riktigt av mig s! fortsatte den mjuka rsten.

Vad skall man svara p sdant? Sven betnkte sig.

Kanske ni ... du fredrar att vnta litet, innan vi bekantgra det fr
vrlden, lilla flicka, sade han i ett sista frsk att rdda sin
frihet. Men det lyckades inte.

h nej, Sven. Vi gr som du vill. Alla mnniskor m grna veta om vr
lycka.

Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.




REFERATET


Kvinnor! sade journalisten med en malicis betoning p ordet. Fy
tusan!

Inte s, inte s! skt skalden in. Kvinnan r sammanfattningen av
allt, som vi mn --

Jag vet! Sdan dr goja sprkade jag ocks frr i vrlden. Nr jag var
gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrn det.

Journalisten tog en ny cigarrett.

Min erfarenhet av kvinnknet r mngsidig och rikhaltig, och jag har
aldrig ftt anledning att anlgga dina sikter om det. Men s skriver
jag ju heller inte poem.

Dikter, frlt.

Bien! Men av alla kvinnor jag trffat, finns det en, som jag aldrig kan
glmma.

S! Et tu, Brute!

h, inte p det sttet. Det r bara det, att jag aldrig kan frlta
henne.

Lt oss hra historien!

Den stller mig visserligen sjlv i en litet ljlig dager, men i alla
fall, lt g.

Det r rtt lnge sedan det hnde nu. Jag var reporter i Nyheterna, och
som ni kanske minns, s ansgs jag inte hra till de smsta. Men jag var
ung p den tiden, och det var inte utan att ett par vackra gon kunde
gra mera intryck p mig n vad som r hlsosamt fr en man i yrket.

Vid den tidpunkten brjade det osa litet skandal kring Nationella
Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammantrde
skulle hllas i direktrens villa utanfr staden, och
redaktionssekreteraren kallade mig till sig:

'Wall', sade han. 'Jag vill ha ett referat av det mtet, och du skall
skaffa mig det.'

'Hur i herrans namn vill du -- --'

'Det blir din sak! Se till att jag fr referatet bara. Sttet r mig
likgiltigt.'

Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring p gatorna. Jag begrep
fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden
var villig att slja sin sjl fr att f det. Men jag frstod ocks, att
smultronfolket inte mnade slppa ut ett ord och voro p sin vakt.

Pltsligt rycktes jag ur mina funderingar av en hrlig syn. Det var en
kvinna, och en kvinna sdan, att till och med vr skalds gudabendade
penna skulle komma till korta om han frskte beskriva henne. Lng,
smrt, elegant, och rrde sig med fullkomlig grace och sjlvmedveten
behrskning.

Jag var blndad, bedrad helt enkelt, och halvt omedvetet vnde jag om
och fljde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag mste bli bekant,
och som jag icke kunde finna p ngot annat stt i en hast tog jag upp
en femma, steg fram, hlsade och frgade om hon tappat den.

Hon smlog, kastade en hastig blick i sin vska och svarade, att den
inte var hennes. Sedan var det ju ltt att fortstta, och jag lyckades
f flja henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.

'Mitt namn r Wall, i Nyheterna', sade jag innan vi skildes.

'S intressant', svarade hon leende. 'Jag har hrt mycket talas om er.'

'Verkligen?'

'Ja, ni lr ju vara den smartaste reporter i sta'n.'

S gick hon, men glmde visst att sga sitt eget namn. Och jag funderade
mycket ver hur hon kunde ha hrt mitt. Det var ju p den tiden annars
inte mycket knt utom kamratkretsen.

N, man r ju tidningsman framfr allt, och snart hade jag glmt
flickebarnet fr att vlva de vildaste planer om hur jag skulle komma t
det efterlngtade referatet. Jag mste ha det, skulle ha det, och tog en
sprvagn ut till direktrens villa.

Klockan var nra halv tta p kvllen och det var redan mrkt, nr
Smultronbolagets styrelsemedlemmar brjade komma. Jag rknade dem, och
fann snart att samlingen var fulltalig. D hoppade jag ver staketet p
ett mrkt, skyddat stlle, och smg fram till villan.

Det var ljus i ett hrnrum, och mot gardinen sg jag skuggorna av flera
personer. S flldes persiennerna ned. Sakta smg jag runt huset. Ett
fnster i frsta vningen stod ppet. Jag tvekade ett gonblick, men
inte lngre. -- Man gjorde vl inte sina frsta lrospn i Amerika fr
ro skull. -- S tog jag ett tag i stuprnnan, svngde mig upp och
klttrade in.

Hur jag smg mig fram till ett rum, belget intill hrnrummet, och dr,
vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutist referat av sammantrdet,
hr inte hit. Nog av, jag fick det, och smg mig bort nr herrarna
skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det,
som sprngde humbugen.

Jag ntrade ut samma vg som jag kommit, tog ett fritt sprng ver ngra
krusbrsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap frn
eftermiddagen. Jag erknner att jag tappade koncepterna.

'S, herr Wall i Nyheterna', sade hon. 'Ni har slagit er p inbrott?'

'Ja -- hm -- nej', stammade jag.

'h, jag frstr s vl', svarade hon. 'Tidningarna ha redan brjat tala
ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammantrdet och mnar
krossa honom.'

'Pappa? Vad?'

'Ja, just pappa. Jag r dotter till Benson, direktren fr
Smultronbolaget.'

'h!'

'Och nu r pappa i svrigheter, som han skert skulle reda upp, om bara
pressen lt honom vara i fred, men han skall strtas, och kallas
brottsling, och ni -- ni skall gra det.'

Hennes rst hade brjat darra allt mera, och nr hon talat slut sjnk
hon ned p en trdgrdsbnk med ansiktet i hnderna och skakade av
snyftningar.

N ja, jag var ung d. Och dum, mycket dum. Och jag tlde inte att se en
kvinna grta.

Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt brst, frde
undan hennes hnder och kysste det upptvnda, trdrnkta ansiktet gng
p gng.

'Grt inte, grt inte, flicka', viskade jag. 'Hr! Tag manuskriptet.
Brnn det, gr med det vad ni vill.'

Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes
lilla hand, kysste henne nnu en gng och gick.

Vr tidning hade dagen drp ingenting frn sammantrdet, men jag var
nra att f slag, nr jag ppnade 'Morgonskriet'.

Dr stod referatet, mitt referat, fullstndigt exponerande
Smultronbolaget och frsett med fyrdubbla rubriker.

Och inte blev jag mycket gladare nr jag med frsta posten fick en
biljett av fljande lydelse:

    Bste herr Wall!

  Tusen tack fr referatet. Det var just vad jag ville ha, men som
  jag uppgivit allt hopp om. Ni blir vl inte ond nr ni fr hra,
  att 'direktr Bensons dotter' i verkligheten r 'Morgonskriets' nya
  kvinnliga medarbetare. Fr vrigt voro vl kyssarna tillrcklig
  ersttning fr ert besvr.

      Eder tillgivna
          _Alice Krona,_
        _alias frken Benson._

Det r historien, gossar, och jag anser, att man mste vara skald fr
att se ngot frmildrande hos en sdan kvinna. Skl!




ETT SJMANSDE


Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydvst till syd uppfr
Hamngatan fr laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lmplig kjol
vaja nedt Kungsparken, och fastn det var mitt p blanka eftermiddagen
gjorde Klyvarbom en skarp gir t styrbord, slog ut ett par rev i seglen
fr fartens skull och strk fr sina goda femton knop ned i riktning mot
den lockande kjolen.

Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet,
tilltalat det, avsnoppats och gtt ut p nya strvtg, och d hade det
just inte heller varit ngot srskilt att skriva om. Men det gick inte
s. Ty just nr Karl Johan var nra att hinna upp henne, intervenerade
det i form av en mycket vlpressad ung man, som kom runt ett hrn,
hlsade bekant p flickan och gjorde henne sllskap mitt fr Klyvarboms
nsa.

Nu r det ju s, att ingenting srar ett sjmanshjrta djupare n att
bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastn kaptenseleven
inte hade den minsta himmelska eller jordiska rtt till flickebarnet, s
sjd det dock i hans inre nr han sackade allt lngre bakt, sjd p ett
stt som bdade ont fr den vlpressade.

P ngot avstnd fljde han det sta paret genom gatorna, och nr de
passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjrta
och han drog sig s smningom allt nrmare.

P en lmplig, skuggig och folktom plats ansg han det vara skl att
handla, steg drfr fram och placerade kraftigt och mlmedvetet sin
massiva sjmansnve i basen av den vlpressades oklanderliga nackbena.
Den vlpressade sprang fullt ofrivilligt ngra meter, och nr han sedan
vnde sig om fr att se om det var en ek som ramlat ver honom, fick han
se Klyvarbom gra sin djupa reverens fr det skrmda flickebarnet.

D blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frgade vad meningen
var. Fr att klargra detta dngde Karl Johan till honom igen, s att
han gick till vila ett par minuter p nrmaste grsmatta.

Det skall du ha fr hrom kvllen, din lymmel, rt Karl Johan.

Hrom kvllen? kved den andre svagt. Jag har aldrig sett er frr.

Aldrig? Frsk inte. Jag knner nog igen er, det var ni, som antastade
min syster hrom kvllen och bar er illa t, men ni kom undan d.

Nej, men Gustav, kvittrade den skna. Det skulle jag aldrig ha trott
om dig.

Det r en sabla lgn, svarade Gustav indignerad. Jag antastar aldrig
ngon.

Han nekar, allts r han skyldig, avkunnade Klyvarbom.

Ja, det r ju alldeles tydligt, instmde flickan, ty resonemanget var
ju fullkomligt kvinnologiskt.

Nej, men Karin -- --

Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. G din vg.

Ger du dig inte i vg p flcken, s sablar --, understdde Klyvarbom
och brjade veckla upp rockrmarna.

Gustav hade tydligen ingen lust att gra vidare bekantskap med
sjmansnvarna och drog sig sakta bort.

Adj d, sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade
han, vnde sig om och tittade, s drog pltsligt ett leende ver hans
ansikte och han begav sig halvspringande p vg mot staden.

Klyvarbom och flickan slogo sig ned p nrmaste bnk och han, som
gratulerade sig sjlv till sin diplomatiska begvning, njt obeskrivligt
av att ljuga en fruktansvrd historia om Gustavs svra frsyndelser.

Detta fortgick ostrt en god stund, men pltsligt uppenbarade sig Gustav
ter p valplatsen, nu kldd i spanskrr och en grovlemmad svart och vit
bulldogg.

Klyvarbom brjade knna sig obehaglig till mods nr han sg dem komma,
och hans oro var icke oberttigad.

Bde han och flickan reste sig nr Gustav kom.

Ja, nu r jag hr igen, sade denne glatt och lyfte p hatten.

D gr vl jag, svarade Klyvarbom.

Det gr ni nog inte, sade Gustav vnligt. Pass p honom, Cesar.

Cesar steg fram och nosade intresserad p Klyvarboms byxor, och
sjmannen knde hur knsklarna slogo mot varandra vid tanken p att han
mjligen ocks mnade smaka.

Nu, sade Gustav, fortfarande vnligt, kanske ni underrttar oss om
hur sant det r, som ni sade om mig. Men sg sanningen, den dr hunden
tl inte att hra folk ljuga.

Klyvarbom vred sig.

N! Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.

N ja! Jag kanske tog miste p person.

Kanske?

Ja, nstan skert.

Nstan?

Tja, alldeles skert d.

Det lter hra sig. Blev fr resten er syster antastad alls?

Det hr inte hit.

Nej, men det intresserar mig.

Jag har ingen syster, erknde Klyvarbom svagt.

Se s, nu r jag rehabiliterad. Vad sger du nu, Karin?

Frlt mig, snlle Gustav, ljd flickebarnet. En sdan usling den
karlen r.

Nu kommer andra kapitlet, sade Gustav drefter. Nu str ni stilla
medan jag randar ryggen p er med den hr kppen. Vid minsta rrelse har
ni Cesar i benet.

Det blev dock fr mycket fr Klyvarbom. Med en kraftig spark trffade
han Cesar under hakan, s att hunden sjnk in i medvetslshetens natt.
Nsta tempo var att placera sjmansnven mitt i ansiktet p Gustav och
s bar det i vg.

Han sprang med den hgsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen
snart skulle kvickna till, och ville grna vara i skerhet innan dess.

Vid grinden vnde han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en
kanon, tydligen driven av en oemotstndlig lngtan att f trffa Karl
Johan Klyvarbom.

Karl Johan, som dremot icke nskade trffa doggen, formligen flg till
nrmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i
gng. Doggen var d bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga
trohet, sprang han med vagnen fr att vakta ut Klyvarbom.

S fick Karl Johan Klyvarbom sitta dr, alltjmt kusligare till mods,
och ka Ringlinjen runt, runt, runt....




ETT SLDPARTI


Olivia Rosenblom ansgs hemma i Gteborg vara st, och var en mycket
vacker flicker flicka enligt de hrskande begreppen i den enkla
landsnda, dr hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var
sondotter till den frmgne patron Rosenblom p Stora Flanda, r det
inte underligt att Konrad Pilkvist lskade henne. Konrad var visserligen
bara bitrde i Algotson & Co:s jrn-, speceri-, kortvaru-, mode- och
diverse-handel drsammastdes, men han hade knollrigt hr, sm, vaxade
mustascher och bjelse fr mera romantisk litteratur, samt dessutom ett
gott stt mot kunder, och han hyste stora frhoppningar att dessa
utmrkta egenskaper i frening till sist skulle besegra den skna.

Men hon tycktes vara srdeles hrdflirtad, tminstone fr en man i
bodbetjntens ansprkslsa stllning. Pilkvist hade expedierat henne
mnga gnger, men inte lyckats f ens ett intresserat gonkast, och
detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populr bland
traktens hushllsfrknar och inspektorsdttrar.

Detta sorgliga frhllande slckte dock inte Pilkvists mma lga.
Tvrtom. Hans beslut att bli mg p Stora Flanda blev fastare n
ngonsin.

D' klart, att det inte kan g, resonerade han fr sig sjlv. Inte
har man nnsin lst om att det gtt p det viset. Jag mste utfra ngot
dd i stor stil, ngot, som kommer henne att beundra och se upp till
mig. Se'n skall allting g som en dans.

Ngra dagar senare var det kalas p Stora Flanda, och i samband med det
sldparti.

Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt
tvingat honom upp till Stora Flanda grdsplan fr att f se nr den
lskade kte ut, och f vredgas p den lycklige, som satt p
hundsvotten.

Det var ett kallt gra. Pilkvist frs som en hund dr han posterade i
vinterkvllen, ty vinden svepte skarp och bitande in ver Flandasjns
istcke. Men i hans blod brann krleken till Olivia Rosenblom och den
hll hans sjl varm, om ocks kroppen fick sitta emellan.

Omsider krde sldarna fram, och Konrad Pilkvist stllde sig litet
i skymundan nr gsterna tgade ut. Dr kom kronofogden och
hradsskrivaren och sgverksdisponenten och alla mjliga andra
celebriteter, och mitt i hgen hon. Pilkvist glmde kylan och knde
endast en bitterljuv knsla genomstrmma sitt inre nr han sg hennes
strlande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot
sgverksdisponentens son, ljtnanten.

Frst nr Olivia tagit plats i en kappslde slog den stora planen som en
blixt ned i Pilkvists hjrna, och han tvekade inte en sekund. Med tv
sprng var han framme vid slden, och gav ljtnanten, som just skulle ta
plats bakp, en puff s att han stod p huvudet i en sndriva. Och innan
ngon fattat vad det var frgan om hade han gripit tmmarna, givit
hsten ett piskrapp, och det bar i vg ned mot sjn.

Det steg ett illtjut ur fllarna framfr honom, besvarat av ett
mngstmmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lt piskan vina, och for
av med allt skarpare fart.

Precis som Gsta Berling! tnkte han. Sabla stiligt! S vnde han
sig om i slden, och ropade efter bermda mnster:

Jag r Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga
krleksbrev, fnga mig den som kan!

Men han sg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var
verfldig, ty ljtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan p
vg efter honom i en annan kappslde.

Olivia hll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och
senterade den. Det r minsann inte mnga unga damer i vra dar, som f
vara med om en regelrtt enlevering. Fr resten skulle det ju bli
ytterst angenmt att rddas av ljtnanten.

Men Pilkvist, berusad av sin djrva bragd, tydde hennes tystnad som
beundran, och hans hjrta slog i kapp med hstftternas galopp.

Frden gick ver sjn i svindlande fart. Bakom rt ljtnantens
kommandostmma ilskna uppmaningar att stanna och lften om stryk, men
Pilkvists hst var den bsta, och avstndet kades sakta men skert.

Stanna, din frbaskade kryddbonesare! kom ljtnantens rst. Annars
skall jag sl snder vartenda ben i din usla kropp.

Ha, tyrann! skrek Konrad den romantiske tillbaka. Aldrig skall du
rva min vna brud ur mina armar.

S kom han pltsligt att tnka p, att Gsta Berling och hans bortrvade
brud kyssts rtt avsevrt under sin sldfrd, och han ansg exemplet
efterfljansvrt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte
skulle bli ngon riktig stil p det hela. Allts bjde Konrad Pilkvist
sig fram, tog Olivia under hakan med vnstra handen, och kysste hennes
rosenlppar, medan ljtnanten, som inte var lngre borta n att han
kunde se vad som hnde, upphvde ett avgrundsvrl.

Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en vluppfostrad
flicka, som inte lt sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska f
bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. S att knappt hade
kyssen brnt p Olivias lppar frrn en rfil brnde p Konrads kind.
Och den efterfljdes omedelbart av flera.

Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd p ett s
pltsligt nedstrtande frn sin sllhets himmel, och tmmarna gledo
sakta undan hans hand. Olivia grep dem gonblickligen, hll in hsten
och strtade i ljtnantens armar nr han fem sekunder senare hann fram.

Och ljtnanten tryckte henne ondigt ttt intill sig, och Pilkvist kunde
tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som mg
hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.

Men ljtnanten uppehll sig i alla fall inte lnge med Olivia. Han hade
lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att
infria sitt lfte.




AFFR R AFFR


John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffr i Nordstaden, en
foxterrier, brande, men mindre sllan lydande, namnet Tip-Top, samt en
spanskrrskpp med guldkrycka. Dessutom lskade han vrldens sknaste
kvinna. Nr en karl r kr, r ju alltid fremlet det sknaste i
vrlden.

Andersson var dock icke fullt lycklig, ty vrldens sknaste kvinna hyste
intet srskilt intresse fr honom, och fanns det ngot sdant s var det
rent av negativ art. Han hade nmligen frsummat det psykologiska
gonblick, d han kunnat frskra sig om den sknaste bland ddliga, och
dylika underltenhetssynder ro, som bekant, ungefr de svraste en ung
man kan beg. Drfr hade hans namn strukits frn listan och han frn
det familjra Jonne blivit degraderad till Herr Andersson.

Men Andersson beundrade ven naturen, och drav kom det sig, att han en
vacker afton befann sig i sllskap med Tip-Top och kppen sittande p
Vita bandets paviljong i Slottsskogen, frtrande en enkel Rosenhger
och drmmande om den tid d Majken -- s hette vrldens sknaste kvinna
-- skulle obligatoriskt frekomma i hans sllskap. Fljden av dessa
drmmar var, att nr han gick glmde han kppen med guldkryckan.

Kommen ett stycke nedt vgen erinrade John sig sin frlust och vnde
med en viss hastighet tillbaka fr att terf klenoden. I drren till
paviljongen kolliderade han med en medellders gentleman och skulle nog
med en urskt ha lmnat plats, om han inte i frmlingens hand sett --
sin dyrbara kpp.

Anderson var emellertid en belevad man och blev drfr inte ohvlig,
utan lyfte artigt p hatten och sade:

Frlt! Min herre har visst tagit fel kpp?

Den andre tittade p kppen.

Det tror jag inte, svarade han.

Men det tror jag, svarade John med eftertryck. Den dr kppen r
nmligen min.

S, sade den andre lugnt. Under de fem r jag haft den, har jag i
alla fall ansett den vara min egendom.

Men nu fattade Andersson humr.

Nej, hr nu, min bste herre -- --

Han tystnade pltsligt, ty inifrn lokalen kom Tip-Top med svansstumpen
i frenetisk rrelse -- och Anderssons kpp i munnen.

Det blev urskter. Kpparna undersktes och befunnos vara i detalj lika,
och p grund av detta egendomliga sammantrffande stiftade herrarna
bekantskap och fingo sllskap hem.

Mitt namn r Andersson, sade John. Firma J. A. Andersson, agentur i
kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.

En driftig ung man, sade den andre gillande. Ja, mitt namn r
Schnstein.

Inte Josef B., den store miljonren?

Josef B. Schnstein r mitt namn, svarade frmlingen smleende, och
Andersson greps av en hemlig vrdnad infr denne siffrornas och guldets
kung.

Nu ville det, att Andersson, solande sig i detta magnifika sllskap, p
Linngatan mtte sin sjls lskade i sllskap med banktjnstemannen
Fgelstrm, hlsade och passerade.

Det var sjutton, sade Fgelstrm till Majken, vad John frotterar sig
mot money.

Hur s?

Det var ju miljonren Schnstein han gick och pratade s gemytligt
med.

Var det det? frgade Majken intresserad. Hur kan han knna honom?

hjo, man har ju hrt --, svarade Fgelstrm likgiltigt.

Vad har ni hrt? Ni, som rr er i finanskretsarna, har vl reda p en
hel del.

Nu inskrnkte sig Fgelstrms verksamhet i banken till tjnstgring vid
kassan fr inbetalningar, men han ville grna imponera p flickebarnet.

Tja, det r egentligen en affrshemlighet, men det gr ju ingenting. De
dr tv ha en hel del affrer ihop. Amerikanskt vete och bomull och
sdant dr, som man hvar in pengar p.

Tjnar John s mycket pengar d?

Om? Miljonr blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han
inte undvika, nr Schnstein hller honom om ryggen s som han gr.

Sedan talades inte vidare om saken, men Fgelstrm lade mrke till, att
Majken var mycket tankspridd resten av kvllen.

Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schnstein och Andersson.

Det var en st flicka det dr, sade nmligen den frre, nr de
passerat paret. Vem r det?

Det r frken Lindblom, hon r -- hm -- s gott som -- litet frlovad
med mig.

S, sade Schnstein. Tillt mig gratulera. Presentera mig vid
tillflle fr er fstm -- eller s gott som, ha ha!

Tv dagar senare mtte Andersson Majken p stran och gjorde sllskap.
Och Majken, som till en brjan var litet stram, tinade efter tio minuter
s fullstndigt upp, att Andersson beslt att genast avfyra den
hgviktiga frgan och f ett bestmt svar. Han hade nu lrt sig att inte
frsumma det psykologiska gonblicket.

Men nr detta gonblick omsider anlnde, anlnde ven en ofrutsedd
hndelse.

Hndelsen var den store miljonren Josef B. Schnstein, som kom uppifrn
avenyen och demonstrativt saktade farten, smleende som en kyrkngel.

Andersson kunde inte motst lusten att briljera med bekantskapen utan
presenterade. Schnstein var en aimabel karl, det blev sup med
champagne och dylikt, och nr detta var slut, hjlpte han Andersson att
flja Majken till porten.

Dagen drp ringde Andersson upp Majken fr att hra om hon ville
promenera ett slag p kvllen. Trkigt nog var hon upptagen. Kvllen
drp var hon bortbjuden, sedan var det verarbete och annat kvll efter
kvll tills Andersson en middag, efter att ha vntat tjugu minuter
utanfr hennes port lyckades trffa henne.

Han beslt att genast gra slag i saken och gick allts p i
ullstrumporna.

Majken, sade han. Det r en sak som jag vill tala med dig om. En
viktig sak.

Det var lustigt! sade Majken.

Nej, det r alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.

Skall du tala allvar. Nej, hr du!

Majken, jag lskar dig!

Vad gr du, sa' du?

lskar dig!

Jas, gr du det?

Det dr lt inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte nd.

Jag har lskat dig lnge, Majken. Min affr r ju inte s stor n,
men -- --

Hr du John! avbrt flickan. Jag vet vad du vill sga. Bry dig inte
om det, du.

Vad -- -- menar du -- -- mnar du -- -- sga nej?

Ja.

Men vad r anledningen? Sg tminstone anledningen, bad den
frkrossade Andersson.

Anledningen r den, att jag i slutet av mnaden frlovar mig med
Josef.

Josef? Josef? Vem r det?

Herr Schnstein, naturligtvis.

Andersson tvrstannade. S lyfte han p hatten, vnde om och gick sakta
nedt gatan, fljd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.




ARTIGA KARLSSON


Karlsson r, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen ngot
orakad, men i vrigt en fullndad gentleman, en omstndighet, som i all
synnerhet kommer till synes i hans bemtande mot damer, ven om dessa
ro bedagade, mindre skna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.

Hrom dagen stod Karlsson p bakre plattformen av en sprvagn. Just nr
vagnen satte sig i gng skte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis
hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker
saltomortal bakt, och landade p bakhuvudet i stensttningen. Den
uppsttning av stlfjdrar och valkar, som hon anvnde fr att hlla
lockfrisyren chic tog emellertid emot stten, s att sjlva den lilla
levande krna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev
fullkomligt oskadad.

Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla
flickebarnet roterade i atmosfren. Med ett ryck i signalstrngen hade
han stoppat vagnen, hoppat av -- framt, ty han var man -- och i samma
gonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro p sina stlfjdrar
var Karlsson dr.

Med ondlig mhet lyfte han upp damen, borstade av hennes klder och
hjlpte henne upp p vagnen. Hon tackade honom p damers sed med en
blick, som om hans blotta existens vore en ddlig frolmpning mot
henne.

Karlsson smlog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen
vnde hastigt p huvudet, och krde ett hattnlsspjut in i Karlssons
vnstra ga.

Karlsson smlog n mera och bugade igen, med resultat att damens hattnl
ter tangerade hans vnstra ga.

Karlsson log som en sol.

Men nu ingrep konduktren. Han var nmligen ung och nitisk, och tyckte
inte om mordvapen i dagligt bruk.

Hnnu frken, sade han drfr. Ni krde hattnlen i den herrns ga.

Karlsson gav konduktren en frebrende blick, och damen skte med sina
blickar frinta bde Karlsson och konduktren.

Gr ingenting alls! sade Karlsson till henne. Om fruntimret tycker
att det r roligt, fr ni grna sticka dit nlen en gng till.

Och Karlsson smlog.

Ja, skyddare ' ju s dyra, muttrade konduktren. De kosta ju nda
till fem re stycket.

Polis! skrek damen. Hr blir ett ensamt fruntimer antastat p en
sprvagn av tv sluskar.

Ni har gjort fruntimret ledset, sade Karlsson allvarligt till
konduktren. Ni r en drulle!

Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklnges, och brjade ter rotera i
atmosfren. Sekunden drp fockade konduktren av Karlsson, drfr att
han anvnt ordet drulle vid tilltal av tjnsteman i tjnsteutvning.

Karlsson hann fram till damen just nr hon landade p stlfjdrarna,
hjlpte upp henne, borstade hennes klder, bugade djupt, och fick ter
hattnlen i vnstra gat.

Men Karlsson bugade nnu djupare och smlog som aldrig frr.

Hans vnstra ga r nmligen av emalj.




EN EGENDOMLIG LIKHET


Merkantile ambassadren Erik Carlcrantz, hemmahrande i rikets andra
stad, var innehavare av ett frdelaktigt utseende, ngot lsa moraliska
begrepp och en avgjord bjelse fr det tcka knet. Denna bjelse
besvarades varmt av knet i allmnhet och i synnerhet av frken Stella
p Stadt, en ung dam, som ven delade Carlcrantz' bda frstnmnda,
sympatiska karaktrsdrag. Det kan drfr knappast frvna den
vrldserfarne lsaren, att en vacker dag nr Stella var ledig, finna
henne och bemlde Erik inkvarterade i ett rum i den nrbelgna staden
V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz' prydliga stil hade
plitat ett E. W. Carlcrantz med fru.

Men ett merkantilt sndebud har, som bekant, vnner var han drar fram,
och olyckan ville, att Carlcrantz, nr han och Stella kom in i matsalen
fr att f en bit fre avresan fann ett bord besatt av ngra av sina
kunder i stan och deras damer. Erik hlsade givetvis med utskt
artighet, men nskade samtidigt, nr han sg damernas blickar, att
Stella inte vore fullt s vldsamt extravagant i sin kldsel, och han
insg att det nu gllde att hlla tungan rtt i mun.

Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern bestllt ett
rikstelefonsamtal, och knappt hade det sta paret brjat angripa
smrgsbordet, frrn denne funktionr visade sig i drren och hgt och
tydligt sade:

Fru Carlcrantz! Klart till Gteborg.

Carlcrantz knde sig mindre vl, medan Stella var ute, och tog i ren
distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans
affrsmannahjrna i verksamhet och klckte en id.

Nr Stella kom tillbaka, hlsades hon drfr med orden:

N Marie, trffade du Sven?

Ja-ja men, svarade hon, utan att veta vad det var frgan om, men i
knslan av att det var bst att hlla med.

Och han mter?

Ja visst!

Very good!

Resten av samtalet frdes i lgre ton och vnnerna anstrngde frgves
sina ron.

Nr mltiden var slut gick Stella upp fr att gra sig i ordning till
avresan, och Carlcrantz steg in i kafet dit vnnerna dragit sig, och
blev glatt mottagen.

H fasen, Carlcrantz, hojtade grosshandlar Plsson, inte visste jag
att du var gift.

Sllskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med vl spelad oskuld:

Gift? N det knner jag inte heller till!

Allmn frvning.

Men frun -- --?

Jas hon! Det r min svgerska, Marie. Gift med min bror, ni frstr.
Vi ska mta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.

h! En missrknad kr frn damerna.

Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett
ngonstans, infll grosshandlare Svensson misstnksamt.

Alldeles ja, det har jag alltid sagt, instmde Carlcrantz glatt. Hon
r lik Stella p Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon
inte hra talas om. Dr ha vi henne fr resten, ajken mitt herrskap!

 nej, g inte, bdo damerna. Presentera er svgerska. Och
Carlcrantz presenterade.

Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo frtjusta i fru Carlcrantz,
och Svensson skmtade om likheten med Stella p Stadt, fastn det var
ju stor skillnad frsts, och damerna avvisade indignerat varje tal om
en sdan likhet.

S slog avskedets timme. Vagnen var framkrd och Carlcrantz var ute fr
att ordna bagaget. S visade han sig i drren:

Skynda dig nu, sade han.

Men damerna hade svrt att skiljas.

S gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills
han mrkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen p.
Som en blixt var han vid kafdrren och avbrt damernas animerade
avskedstagande med ett ivrigt:

Skynda dig, _Stella_, tget gr om fem minuter.

Ett gonblick fll en andls tystnad ver sllskapet. S skyndade Stella
sig.




REVYBESKET


Maud och Fanny, som sent omsider ftt sina sommartoaletter -- man vet ju
hurudana smmerskor ro -- voro ute och sgo p sta'n, och de tyckte
sjlva att de prydde upp den.

Det tyckte synbarligen ocks tv unga, vidbrttade herrar av stadens
affrstyp, och som beslut och handling, ven hos kpmn i mindre
framskjuten stllning i Gteborg ro ett, s bdo de unga gentlemnnen
att f gra sllskap.

Maud och Fanny lyfte indignerat nsorna ytterligare en centimeter mot
zenith, och fortsatte oberrda sin vg. Men de bda herrarna voro ocks
fullkomligt oberrda, och upprepade sin begran.

Nu rodnade Maud litet, bevrdigade den nrmaste med en blick och sade
kort och kallt:

Var s god och lt oss vara i fred.

Men, bsta frken. Det r en abnormitet, att tv s frtjusande damer
g utan sllskap.

Mauds och Fannys hjrtan veknade litet.

Jag skall be att f tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar
p gatorna.

Det frst vi s vl, s. Men lt oss nu f utgra undantaget, som
bekrftar regeln.

Maud och Fanny vxlade en blick, och den sade s mycket som: Tja, lt
g! Det r ju alltid ett ventyr fr ett par familjeflickor. Men d g
vi direkt hem.

Flickor ha, som bekant, begvningen att kunna tala med gonen.

D gentlemnnen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig p var
sin unga dam, och Maud och Fanny bemtte dem ganska ndigt. Efter tio
minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska
vertalningsfrsk, ett kallt adj.

I sista minuten grep dock en av de bda ynglingarna efter ett halmstr,
ty si flickebarnen voro sta:

Men om nu damerna ndvndigt ska g, s kan ni vl flja med oss och se
revyn i morgon kvll?

Och till Fannys oerhrda hpnad svarade Maud genast:

Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha lnge lngtat efter att f se
revyn.

Herrarna skeno av beltenhet.

Hrligt! Vart f vi skicka biljetterna?

Ja, adressen se ni, och namnen....

Tillt oss! Bergman och Jonsson!

Alma Karlson och Maria Anderson.

S skildes sllskapet fr att trffas dagen drp.

Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal
trotjnarinna, ilsken, ogift och fljaktligen manhaterska. Maria
Anderson var ocks till ren kommen kokerska i samma familj, ogift med
ovannmnda konsekvenser, och dessutom litet religis. Ingen av dem var
just av det slag, som en ung man skulle vlja till ledsagarinna ens
tvrs ver gatan, n se'n d genom livet, och bda visste det.

Till dessa bda damer anlnde nsta eftermiddag ett par biljetter till
sommarteatern, och fljden blev att deras liv under den nrmaste
halvtimmen hngde p en trd. Sedan gingo de till frknarna fr att
hra vad de trodde.

Beundrare! sade Maud bestmt.

r det mjligt, frken? undrade Maria tveksamt.

Underligare har man hrt, infll Alma morskt och satte nsan i vdret.
Man r vl inte s lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.

Alma har fullkomligt rtt, instmde Fanny. Det r ngon, som sett er,
och blivit betagen.

Men tnk, gnllde Maria, att bjuda mig en biljett till ett s syndigt
nje. Jag fr min del kan inte och vill inte g.

Prata inga dumheter, vi gr! avgjorde Alma. Inte kan vi lta karlarna
kpa de dyra biljetterna frgves.

Men....

Visst skall Maria g, vertalade frknarna, och med Almas kraftiga
bistnd lyckades de vnda Marias ingalunda alltfr motvilliga ftter
frn den rtta vgen till syndens stig.

Senare p kvllen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas fr
gonblicket ordinarie, om sllskap p kvllen. Och nr teatern slutade
mtte de Alma och Maria.

N, hur gick det?

Inte sg vi ngra karlar, svarade Alma med en glimt av missrkning i
rsten. Det satt ett par unga glopar dr nr vi kom, en bre've mej och
en bre've Maria,  nog glodde dom alltid, men dom gick efter frsta
akten, och fr resten kunde det ju inte vara dom.

Men borta i parken mtte de bda paren tv herrar, som kastade htska
blickar p Erik och Kristian, men underlto att hlsa p damerna.




PIGANS FSTMAN


Lundbom satt i sin bekvma vilstol, gspade och lutade huvudet mot den
rda kudde med broderad inskrift: Till min kre gubbe, som hans fru
sytt t honom, strax innan hon bad om den nya hstdrkten. Hans gonlock
sjnko sakta ned, och han frsjnk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro
gt sig kring hans trtta sjl, och en stilla, o, s stilla snarkning
banade sig ur hans inre mnniska. Han hade det fridfullt, men det rckte
inte lnge. Fr en gift man rcker sdant sllan lnge.

Pang! En drr slog igen med en skrll, s att huset skakade i sina
grundvalar, och den dva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt
lderstigna kranium och klagade:

Det r nna fasligt, va dom sprnger dr borta i den nya gatan! Man
skulle skriva i tidningen om'et!

Lundbom sjlv hoppade hgt i luften, hamnade vid nedkomsten p
stolkarmen och yttrade saker och ting.

Usch, s du yttrar dig, Lundbom! sade Lundboms fru -- det var hon, som
p ovannmnda diskreta stt kommit in. Att du vill sga sdana saker i
en dams nrvaro.

Lundbom for upp, som om han suttit p ett gross hftstift, tryckte ena
handen mot sin skadade sdra del och den andra mot hjrtat.

h, frlt! sade han och sg sig omkring.

S sg han p frun.

Var farao r damen?

Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon p sin egen
omfattande kroppshydda, talade och sade med hgtidlig vrdighet:

_Hr!_

Lundbom smlog.

Jas, bara du!

Och s fortsatte han med iver och vrdighet att yttra saker och ting.
Men d brast fru Lundboms tlamod, och med en rst, som ingalunda lt
som en kerubims fljtklara stmma, kommenderade hon:

Svr inte, Lundbom!!

Lundbom brt tvrt av tiraden och svalde i hpenheten ett par ord s
fula, att hans bla ga smg mot spritskpet, dr hans magenbitter
frvarades.

Men nr du slr i drrarna s etcetera, sade han urskuldande, att du
stadkommer allvarlig kroppsskada p din herre -- hm -- din lskade
make, s kan vl inte sjlva den bleklagde lta bli att idka ett enklare
blomstersprk!

Jag har orsak att sl i drrarna, svarade frun med eftertryck.

Vad r det? frgade Lundbom intresserad, som om det varit frga om ett
frhr i Luthers lilla katekes.

_Amalia har fstman!_

Orden utslungades med en viss klm, men tycktes inte stadkomma berknad
verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillstndiga sinneslugn ter
ned i sin stol.

Han sitter dr ute i kket och hller henne om livet, fortsatte frun,
i frhoppning att vcka sin makes slumrande anstndighetsknsla.

Det gr han rtt i, anmrkte Lundbom.

Lundbom, Lundbom, vad sger du! vsnades den hulda makan. Det r ju
oanstndigt!

N, s fr fglarna, bed dem byta om, fastn jag inte kan inse, varfr
hon skall hlla honom om livet!

Frun var nra att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett vrv
att utfra hr i vrlden frst. Hon knde sin makt ver sin fem fot
lnga make, en makt, som mera var av fysisk n moralisk art, och hon
beslt att anvnda den.

G och kasta ut honom! befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslt
all tanke p motsgelse.

Men sta....

_G!_

Lundbom gick.

Med vild blodtrst i varje anletsdrag vntade frun att f hra Amalias
fstmans ndrop, nr han av Lundboms mera beniga n muskulsa armar
frpassades ut i den kalla vrlden. Och hennes vntan blev lng. Minut
gick efter minut, det blev en kvart, det blev tv, men fortfarande var
allt fridfullt ute i kksregionerna. Men nr 45 minuter frsvunnit i
evighetens hav, kunde hon inte hlla sig lngre, utan gick p t ut i
kket.

Dr mtte henne en syn, som talade om ansprkslsa mnniskors enkla
hemtrevnad.

Runt bordet sutto Amalia, fstmannen och Lundbom, de tv sistnmnda i
skjortrmarna, och spelade femkort och sista stick om fem re, medan de
lskade sina strupar med skummande pomril.

Lundbom! var allt frun kunde f fram, och den tilltalade vnde sitt
gemytliga ansikte mot henne.

Sl dig ned, min vn! sade den pliktfrgtne med en inbjudande gest.
S bli vi jmna par.

Och medvetslsheten bredde sin misskundsamma slja ver fru Lundboms
sjl.




ETT LITET MISSFRSTND


Nr Karl Strandblad vergav Mimmi fr att gna sig t en framstende
ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hmnd i evigheters
evighet. Inte just drfr att hon tog sjlva frlusten s srdeles hrt,
ty om en ung man nonchalerar en flicka, s slocknar hennes intresse i
regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stnd till en s
lg och lumpen handling upprrde henne i hennes innersta.

Men Karl var inte den enda mnniska, som Mimmi hatade. Hon hatade
nmligen ocks Annie Svanberg.

Annie och Mimmi, som ett slag voro s pass goda vnner som ett par unga
damer ver huvud taget kunna bli, och det r ju inte s mycket, hade
nmligen kpt en tombola-lott tillsammans och p den hade de vunnit ett
kort, som gllde fr tjugufem ridtimmar. Ett sdant kort r ju lagom fr
en person, och fr den skull beslto de bda damerna att kasta lott om
det. Annie vann.

Detta i och fr sig sjlv var vl inte s farligt, men i samma veva fick
Mimmi veta, att Annie kommit verens med (reservunder-) ljtnant
Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastn Mimmi inte srdeles
intresserade sig fr Nordblom, s var detta nog fr att byta vnskapen i
ddligt hat.

Nu ville det att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga
tillgngar men desto strre lngtan efter sdana, gick ned till sitt
kontor vid samma tid som Annie red, och fljden hrav blev, att han ofta
om morgnarna mtte henne, ofta ensam, men ibland i sllskap med
Nordblom, som han inte knde.

Han lade naturligtvis mrke till den unga damen, och hon till honom, och
som han hade god skrddarkredit gjorde han ett frdelaktigt intryck p
henne.

En sndag p Styrs kom han utan eget frvllande tillsammans med ett
sllskap, dr ocks Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men
nr de s mtte ett annat sllskap, dr Annie befann sig, och de bda
damerna utbytte en versvallande st hlsning, drog han sig nrmare sin
frra lskade.

Hr du, Mimmi, vem var den dr damen, som du hlsade p? frgade han i
en ton, som han skte gra s likgiltig som mjligt.

Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk id.

Vet du inte det? Det r ju den rika frken Svanberg. Arvtagerska till
den dr vrmlndske sgverkspotentaten, som du naturligtvis hrt talas
om.

Svanberg? sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hrt namnet frr.

Ja, det knner du vl till?

Naturligtvis! Honom knner jag mycket vl till, ljg Karl.

Och frken Svanberg omgavs nu i hans sjl av en liten extra gloria.
Frgylld.

Hur Mimmi krnglade till det r inte gott att sga, men en halvtimme
senare trffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer
fr sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en
stund kom den efterlngtade frgan.

Vem r den dr blonde herrn, du hade i sllskap?

Det r Karl Strandblad. Han slog litet fr mig frr.

S! Misstroget.

Men jag var vl inte fin nog. Han behvde vl ngon, som kan mera
vrdigt bra upp hans miljoner.

Miljoner?

Ja, hans pappa gde ju en massa sgverk i Vrmland. Nu har han
alltsammans, och dessutom en utmrkt affr hr i stan.

Vid denna tidpunkt snde det Karl till platsen, och han blev
presenterad. Han och frken Svanberg kommo sllsynt bra verens, och
den kvllen skildes bda med en knsla av lycka p vnstra sidan av
brstet.

Under den nrmaste tiden trffades de ofta, saken utvecklade
sig normalt, och kulminerade en vacker afton p en soffa i
Trdgrdsfreningen.

Jag har inte en enda slkting, sade Karl. Utom en kusin i Australien,
och den r ju rtt avlgsen.

Jag str ocks ensam i vrlden, suckade Annie sakta.

D grep Karl hennes hnder p det traditionella sttet, talade och sade:

h, Annie, lt mig --, och s vidare.

Ngra minuter senare, nr Annie ftt munnen ledig, viskade hon:

Ska' vi bo hr i sta'n?

Vilket du vill, lskade.

Jag har alltid lskat Vrmland.

S sl vi oss ned dr d, det gr ju lika bra.

Att bo i ett sdant dr litet brukssamhlle r hrligt.

Det r klart. I synnerhet nr man som du r hrskarinna dr.

Ooo, Karl! Italien!

Paus av vissa skl.

Sg, Karl, ska' vi ha automobil?

Sdana detaljer bestmmer du naturligtvis sjlv.

Ooo, Karl!

Ny paus.

Men en sak, lskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort brllop
utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --

Ooo, Karl! Italien!

Paus igen. Samma motiv.

Sakens vidare utveckling behver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt
verenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslgenhet i Majorna och
tyckas leva lyckligt, fastn automobilkpet fr anst, i avvaktan p
bttre konjunkturer i Karls affr.

Men Mimmi umgs inte i familjen.




ETT KONVENANSPARTI


Frken Margit lt den senaste missromanen sjunka ned i knt, och sg
tvrs ver rummet, dr hennes intet ont anande moder var sysselsatt med
att sticka en magvrmare.

Mamma! sade hon, utan ringaste frberedelse. Jag r frlovad nu!

Igen? kom det med vlvilligt intresse frn den minderrige bror Fille,
som borta i ett hrn hll p att rkna ut hur mnga re om dagen han
skulle behva spara av fickpengarna fr att bli i stnd att subskribera
p Mrdarkulan i San Fransisko eller Trapperns hemlighet.

Inlgget bemttes med det frakt det frtjnade, men modern tog i
stllet ordet.

Det ... hm ... det kom verkligen ganska pltsligt. Jag visste inte ens,
att du tog emot uppvaktning frn ngon av vra unga manliga vnner.

Det har jag inte gjort heller, frklarade frken Margit. Den hr har
knappast sett t mig ens frut, och han r frresten inte bekant i
familjen.

Men kra Margit -- --

Det r inte lnt att grla, morsan lilla. Han skall bli.

S sg d tminstone vem det r, och vad han heter.

Han r fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.

Kors i herrans namn, tar du en bokmal, utbrast Fille, som i sitt
stilla sinne nrt det fvitska hoppet att bli svger med en general
eller en plsjgare. Jag trodde att du skulle ha ljtnant Blixt.

Varfr det? frgade Margits moder.

Drfr att dom flirtade s skarpt p Styrs i somras, upplyste Fille
tillmtesgende.

Margit rodnade litet, men ltsades inte hra.

Jag r grnslst kr i honom, sade hon drmmande.

I Blixt? frgade den vetgirige Fille.

Var inte nsvis du, odga! Mamma! Jag r grnslst kr i Sven, i herr
Andersson.

Jag kan frst det, eftersom du sagt ja till honom.

Jag har inte sagt ja, kra mamma. Det r han, som sagt ja till mig.

Margits mor var beredd p rtt stora verraskningar frn sin dotters
sida, men detta var dock ngot mer n hon vntat sig.

Vad menar du, barn?

Att jag friat till honom naturligtvis, och ftt ja. Fastn det gick
inte med detsamma. Han tog mig fr resten fr pengarnas skull.

Till och med Fille var mlls, och vad modern betrffar, vntade hon nr
som helst en nervattack.

Ser mamma, det gick till s hr. Vi trffades p badorten i somras,
helt flyktigt bara, men alldeles tillrckligt fr att jag skulle f
klart fr mig, att det var just en sdan karl som jag ville ha. En stor,
stark, allvarlig och manlig karl, med snlla gon och hga tankar om sig
sjlv. Fr nr en karl har snlla gon, s fr han grna tnka hur hgt
som helst om sig sjlv, han r i alla fall alldeles borta, nr det
gller oss kvinnor. Men det vet han inte om.

N, jag tog reda p, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och nr
vi kommo tillbaka till stan, s sg jag till att vi trffades. Det vill
sga, jag sg till att han fick lov att trffa mig. Vi blevo nrmare
bekanta, och nr jag fick fullkomligt klart fr mig, att han var just
precis den enda karl som jag skulle vilja ha, s beslt jag att gra
honom kr i mig.

Det var nog inte ltt, frmodade Fille.

Nej, det var verkligen ganska svrt, medgav Margit ovntat nog.
Svrigheterna gjorde mig naturligtvis bara nnu mera pigg p saken. Och
min pappa steg vl inte frn boddrng till stor grosshandlare fr inte
heller. Ngon slng av hans energi har jag vl ftt.

Allts brjade jag attacken p allvar. Vi trffades 'hndelsevis' nr
han gick frn hgskolan och ibland dessemellan. Jag hade vldig tur i
det fallet. Och hos gemensamma vnner sttte vi allt som oftast ihop.

Fljden blev, att vi blevo srdeles goda vnner. Han berttade fr mig
om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt
intresserad, ty det rrde mig ju nrmare n han anade. Och p det viset
fick jag klart fr mig, att han grna ville fortstta sina vetenskapliga
studier, men helt skert finge avst, nr han vl tagit graden. Den hade
han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han
saknade sekiner.

D hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som
i en liten ask. Det, som jag mnade gra, fordrade visserligen en god
portion mod, men jag visste, att jag hade tillrckligt av den varan fr
att utfra saken, om ocks inte utan hjrtklappning.

Jag satte det i verket fr tre veckor sedan, nr vi trffades p
bjudningen p Weiles villa. Det var en vacker hstdag och vad var
naturligare n att vi fram p kvllen drogo oss ut i trdgrden fr att
titta p mnen.

Men kra barn, du kunde ju rakt ha frkylt dig, utbrast modern och tog
nya tag i den fr ngon kongoneger avsedda magvrmaren.

Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var s varm s. Sven och jag hade
redan hunnit vnja oss vid att vara tillsammans, och ven nu kommo vi
litet avsides frn de andra. Den saken sktte jag om.

Vi satte oss p en trdgrdsbnk, och jag var frfrligt nervs och
hjrtat slog vilt. Men jag vnde mig nd mot honom och sade s
oskyldigt som helst:

'En hel mngd herrar ha sagt till mig att jag r st. Tycker doktorn det
ocks?'

Han sg p mig med gon som om jag varit ngot slags underdjur. Jag har
sllan sett ngon s frvnad mnniska. Men han fattade sig
gonblickligen och svarade p sitt allvarliga stt:

'Ja, frken Margit, ni r verkligen mycket st!'

'Vad tycker doktorn i vrigt om mig?'

Han skruvade sig litet, och kikade ur gonvrrna.

'Hm ... ni r en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.'

'Jag r rik ocks', upplyste jag naivt.

'Jag lycknskar er, frken Margit', sade han.

'Och dessutom r jag kr! I er!'

Gud, s verraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag
undrar inte p det.

'Hur ... hur sa' ni?' stammade han.

'Jag sade, att jag r kr i er', upprepade jag, 'och om jag vore som ni,
s skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag r st, sympatisk, rik och
kr. Har ni lust?'

Nu smlog han litet besvrat.

'Man skall inte skmta med sdana saker, frken Margit', sade han.

'Jag skmtar inte', sade jag, 'det r mitt blodiga allvar. Vill ni?'

'Menar ni verkligen allvar', frgade han tvivlande.

'P hedersord', svarade jag.

'Frken Margit!' sade han d drjande, efter att ha funderat en stund.
'Det r en hgst ovntad situation. Jag mste erknna att, fastn jag
fr er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- ven tillgivenhet, s
lskar jag er nd inte. Om jag sledes gifte mig med er, s vore
motivet inte krlek, utan helt enkelt det, att jag fr att fortstta
mina vetenskapliga studier, behvde komma i en ekonomiskt tryggad
stllning.'

'Spelar ingen roll vad ni tar mig fr', svarade jag, 'bara ni gr det.
Skola vi allts anse oss frlovade. Hr r min hand, sl till!'

Han tittade ett gonblick forskande p mig, s slog han till. D vnde
jag mig mot honom och smlog.

'Ni behver inte kyssa mig om ni inte vill', sade jag.

Men ... men han gjorde det nd!

Sen freslog jag, att vi skulle hlla tyst med saken tills vidare. Jag
hade nmligen mina sm planer.

Sedan dess ha vi ofta mtts och varit tillsammans, och jag har
observerat honom. Med tillfredsstllelse. Och nr tiden var inne,
brjade jag nonchalera honom litet. Lt honom vnta frgves, och gick
ifrn honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och
sdant dr. Och jag sg hur det tog. Till sist i gr mtte jag honom
inte nr han gick frn hgskolan, men sg till, att han fick se mig i
sllskap med Majas bror.

Det blev som jag vntat. Han var vit av vrede, nr jag sedan trffade
honom, och brjade frebr mig. Jag var hgdragen frsts.

'Min bsta Sven', sade jag. 'Med tanke p de omstndigheter, under vilka
vi frlovade oss, s tillt jag mig tro, att du snarast torde vara
tacksam fr att ibland f slippa mitt sllskap.'

D teg han en stund och bara sg p mig. S tog han mina hnder och
sade:

'Margit! Sedan dess har mycket frndrats. Jag har kommit p det klara
med mig sjlv, och vet nu, att du r mig krare n allt annat i
vrlden.'

D skrattade jag hgt. Jag kunde verkligen inte lta bli.

'Har du kommit underfund med det frst nu?' sade jag. 'Det har jag vetat
lnge!'

Fr det hade jag.




ANDERSSONS FRIERI


Mitt utanfr Karl Gustav Anderssons fnster lg garvare Blomgrens
trdgrd. Det var en mycket vacker trdgrd, men den saken hr
egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den,
var en vanlig grnmlad bnk, som stod idylliskt placerad under en stor
ek strax intill Karl Gustavs fnster.

Nr Karl Gustav vid elvatiden p kvllen vanligen anlnde hem, sg han
nmligen vanligtvis  denna bnk garvare Blomgrens piga, som fast sluten
i sin fstmans starka armar njt den ansprkslsa krlekslycka, som p
detta stt beskres en lidande mnsklighet.

Visserligen varierade fstmannen inte s sllan, och ibland varierade
ven pigan, men detta ndrade ju inte sakfrhllandet, utan Anderssons
utsikt var alltid densamma, nr han vid elvatiden kastade den
sedvanliga blicken ut genom fnstret.

Nu var Karl Andersson en vertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom
s ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och
allmnnelig, om n inte srdeles broderlig, krlek fr det kn, som p
mer eller mindre lsa grunder kallas det tcka.

Men nu var den tiden ver. Han nrmade sig hastigt fyrtiotalet, kring
hans tinningar hade hret glesnat, och magens diameter lt ven en
flyktig betraktare ana den vlsituerade ungkarlen.

Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanfr hans
fnster, brjade, trots allt, att s smningom tra p hans nerver, och
det vrsta var, att den s smningom vckte domnade heta knslor i det,
efter tusen och en frlskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjrtat.

Han frskte lta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade,
ilsket svrjande ver sig sjlv mellan persiennpinnarna, och till sist
brjade han knna avund och hat mot Blomgrens pigas fstman. Nr det
gtt s lngt, att han mitt p dagen ertappade sig sjlv med att stirra
ut genom kontorsfnstret och drmma, att han knde ett par mjuka
kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslt han att resa bort och
rekreera sig, medan en expressbyr flyttade hans husgerd till en vning
i andra ndan av staden.

Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan trffade han Dittan
Karlsson.

Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedrad av flickebarn, men
den hr gngen blev han det i alla fall. Inte s, att han funderade p
att gifta sig, alla dylika fvitska tankar voro fjrran frn honom, men
i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenmt med en liten sista
flirt, innan han slog sig till ro och vilade p sina lagrar och ftaliga
gr hr.

Frken Dittan  sin sida blev angenmt berrd av Karl Gustavs
vederhftiga utseende, och sedan hon frsiktigtvis hos hans bekanta hrt
sig fr, s att hon var sker p, att det inte var falskt sken, mottog
hon hans nrmanden med en vlberknad kylig ndighet, som icke frfelade
sin verkan p Karl Gustav.

Men ngon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte
s mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta frsk i den vgen
verlmnade hon honom i sin moders mma vrd, och frhll sig sjlv mera
passiv. Och som Karl Gustav ansg, att en kyss av en vacker flicka var
bttre n tio av hennes mamma, kade detta endast hans energi.

I svagare stunder tnkte han till och med p att lpa den tydliga risken
av ktenskap som frefanns, och, resonerade han d, ven om en sdan
olycka skedde, s var ju ingen olycka skedd.

Frken Dittan fann emellertid, att det hela gick fr sakta, och beslt
att bringa saken till sin spets. Till den ndan inbjds Andersson i
familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en rd
ampel.

Och nr Anderssons sinne lttats ngot genom ngra glas likr, brjade
frken Dittan tala om krlek. Krlek i allmnhet.

Sj, frken Karlsson, sade d Karl Gustav med vek rst. Har ni
ngonsin varit kr?

Frken Dittan gav honom en blick.

h, kyss Karlsson! svarade hon mera skmtsamt n elegant.

Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska gonblicket kom
frken Dittans mamma in i rummet.

S nu r Karl Gustav fast!




EN MUSIKALISK UNDERHLLNING


Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara ngot s avskyvrt, att
inte ens en skatteindrivare frefaller dem mera vidrig.

Jag delar inte denna sikt. ven en inbrottstjuv r en mnniska, och jag
knner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert
Svensson-Vsterfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, nr jag tnker p det
frfrliga de, som drabbat honom.

Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska
otacksamma yrke -- otacksamt d man betnker att varje inbrott enligt
statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i
varor. -- Hans frsta bragd bragte honom tv burkar anjovis, nio kronor
i kontanter och fyra mnaders fritt husrum, och blndad av denna
glnsande succs p ett s tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson
etcetera inbrottet till sitt livskall.

Han utvade sitt yrke i rtt mnga r, d och d med ett p
myndigheternas initiativ tillkommet uppehll, och hade vl fortsatt
nnu, om han inte en vacker dag i hstas mitt p blanka frmiddagen
genom en ppen tamburdrr stigit in i Antonio Personis vning.

Svensson etcetera smg, som sagt in i tamburen och granskade klderna.
hjo, dr fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas p, men vad
fanns kanske inte i vningen?

Svensson etcetera glntade p en drr. Ingen var inne, och ljudlst som
en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in frrn
tamburdrren ppnades och ngon kom.

Det gllde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast
in i en garderob och stngde frsiktigt drren efter sig.

Det var hg tid, ty gonblicket drp steg Antonio Personi sjlv in i
rummet, som Svensson nyss s diskret lmnat.

Antonio Personi var frn Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans
vagga sttt i det fr sin kaffekask s vida bermda Uddevalla. Och hans
yrke var att ge musiklektioner. Nu vntade han inom kort en elev, och
som det alltid var hans vana att lta eleverna mtas av en kaskad av
ljuva toner grep han sin fiol och brjade spela en av Beethovens
sonater.

Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Vsterfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk
varit musikalisk, hade han frmodligen d blivit mrdare, ty Personi
spelade inte srdeles vl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem
re i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men
han led nd, ty han var inte van vid den sortens musik. Han fredrog
vida Fngen p lvsborg och Kostervalsen.

Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick lnge vnta och
spela. Fiolens tarmstrngar slppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och
inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.

Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han ftt i sina
da'r, s det kunde han st ut med, men detta var en fullkomligt ny
erfarenhet, och han beslt i sitt stilla sinne, att den dag sdant
infrdes i statens fngelser, skulle han gna sig t ett annat yrke.

Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjrta var fyllt av
tacksamhet, och han kisade frsiktigt genom drrspringan fr att se om
det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han mnade
kila ut i tamburen, norpa en rock och fr evigt lmna Antonio Personis
hemtrevliga bostad t sitt de.

Men det hoppet svek honom. Fastn han inte anade det hade hans lidanden
knappast brjat nnu, och det, som han redan utsttt skulle snart
frblekna mot det frfrliga de som vntade honom. Personi skulle
nmligen ge musiklektion.

Svensson sg snart nog p Personi och hans unge elev, att de inte mnade
lmna rummet p en god stund, och han satte sig drfr bekvmt p
garderobsgolvet och lutade huvudet mot knna. Det var lugnt och sknt
dr inne, utifrn rummet trngde endast tv rster dmpat genom drren,
och Svensson var nra att somna, nr pltsligt ett grsligt ljud brutalt
brt tystnaden.

Svensson bleknade och svetten trngde fram p hans panna. Detta var det
hemskaste han hrt. Hans inlvor vredo sig, hans hjrna sgades snder
av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en
enda liten oredig bunt djupt dr inne.

Det r mord! tnkte Svensson. Det r ndrop! Skall jag rusa till
hjlp?

Han var redan nra att rusa ut nr frsiktigheten tog verhand och han
njde sig med att kika.

Ute i rummet sg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framfr
ett notstll och misshandlade, med blicken stelt fstad p noterna, med
knsla och vertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och
med synbart gillande fljde med i noterna.

Svensson sjnk utmattad tillbaka och stack fingrarna i ronen. Men det
hjlpte inte. Ingenting kunde utestnga de underbara ljud, som den unge
mannen med fiolen stadkom. De trngde utan anstrngning genom mrg och
ben hos Svensson, och inbrottstjuven brjade nska, att han aldrig
blivit fdd eller tminstone ftt d nr han var liten.

Nr musiken ntligen slutat frefll det Svensson, som om den varat i
cirka sexton r, och med ett halvkvvt flmtande av lttnad kikade han
ter ut.

Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.

Ni tar er, herr Anderblom, sade han uppmuntrande. Ni tar er! Ni
spelar redan utomordentligt. Bara p en vecka har ni frbttrat er p
ett underbart stt.

En suck undslapp Svensson.

Gudskelov fr att jag inte var hr fr en vecka sedan, tnkte han. D
hade jag varit dd nu.

Jag var mig flitigt hemma, sade herr Anderblom blygsamt.

M himlen frskona mig frn att bo i samma kvarter som han, bad
inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska
frmmande fr honom.

Nja, den bnen fanns ju utsikter att f hrd. Svensson brukade allt som
oftast bo p Lngholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket
ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet fr musik.

Svenssons respit blev emellertid icke lngvarig, ty utan allt fr lngt
drjsml tog herr Anderblom med verklig energi upp fingervningar, medan
Personi sjng med.

vningarna gjorde inte Svensson s srdeles mycket ty hans nerver lgo
ju redan i en liten hrva och blevo fr varje strkdrag allt mera
oknsliga fr tarmgnisslet. Men sngen!

Personi var inte srdeles vl lmpad till operasngare, men det visste
han inte. Svensson visste det heller inte nr han kom, men det
uppenbarades fr honom med all nskvrd tydlighet nr Personi brjade
sjunga.

Tralalala, tralalala! fljde han fiolistens lpningar, men om Svensson
just d haft litet friare spelrum, s hade han skert presterat en
lpning, som inte ens mstaren Craig, lngt mindre Personi, mktat
flja.

Just nr Svensson stod i begrepp att passera vansinnets grns, och frn
en energisk och fretagsam inbrottstjuv frvandlas till en rasande dre,
tog fingervningen slut. Svensson tervann med en kraftanstrngning
sinnesjmvikten och tittade ter ut.

Bermmer han honom nu, s slr jag ihjl dem bda tv, sade han till
sig sjlv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.

Lyckligtvis bermde inte Personi sin elev.

Herr Anderblom fr inte den rtta klmmen i sextondelarna, sade han.
Det skall vara strre fart och jmnhet. Det tar lng tid innan den dr
vnstra handen blir s mjuk och smidig som den hr.

Och han hll upp sin egen vnstra hand till herr Anderbloms och
Svenssons beskdande. Den sg inte s vrst mjuk ut. Tvrtom var den
ganska tjock och rd och knogarna sutto som stora knlar p den, men
herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.

Ja, signor Personi r styv, sade han.

Det kan jag verkligen, utan att skryta, sga om mig sjlv, medgav
Personi alls icke motvilligt. Vill herr Anderblom hra p mina
trettiotvendelar.

Det ville herr Anderblom grna, och Svensson hgst ogrna. Men som
Svensson inte var i tillflle att avge sitt votum, s kommo
trettiotvendelarna som en virvlande kaskad.

Stnande av smrta sjnk Svensson ihop inne i garderoben, men
lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvendelar en
lngre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbrt
drfr snart.

r det ngot annat, som herr Anderblom vill hra mig spela? frgade
han drefter lskvrt.

Svensson vntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men p ett stt
som verskred hans vildaste farhgor.

Grna, sade Anderblom. Men nnu hellre vill jag hra signor Personi
sjunga 'Bliv min, s r vrlden min', och ackompanjera sig sjlv p
pianot, som signor Personi gjorde i lrdags.

D fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark ppnade han
drren, steg ut p golvet, bugade artigt och sade:

Jag r inbrottstjuven Svensson-Vster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk,
straffad fr sex resor. Har brutit mig in hr fr att knycka ngot.
Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och
bedja den gra klar en riktigt lugn och stilla cell.




FRIMRKET


Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej r en
frga, som i mnga r sysselsatt den vetenskapliga vrlden. Jag vill
inte hr ska besvara den, utan njer mig med att konstatera, att Broman
var filatelist.

Inte en sdan dr rkefilatelist, som knner varje frimrke i vrlden
bttre n sin egen mamma och nr som helst kan korrigera Senfs katalog,
nej Broman var mera amatrmssig, och det fanns gonblick d han kunde
bli tveksam om Andorras tio centimeter bltt frn 1876 var mera vrd n
Venezuela rda tian 1888 eller tvrt om.

Denna lilla svaghet ltsades han aldrig om, utan upptrdde gent emot
andra frimrkssamlare alltid, som om aldrig ett frimrke utgtt frn
trycket utan att han visste bde hur mnga taggar det hade och hurudan
vattenstmpeln sg ut. Men hemma i ensamheten lste han Senf och
studerade sitt album, och fllde mnga bittra trar ver att han trots
allt besvr icke lyckades lra sig dem utantill.

En eftermiddag nr Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde
det p hans drrklocka, och Broman gick sjlv och ppnade.

Utanfr stod en pojke med mssan i ena handen och ett frimrke i den
andra.

r detta herr Broman? frgade pojken.

Ja, svarade Broman med vrdighet. Och det r i min egenskap av
framstende frimrkssamlare som du sker mig kan jag frst.

Jag har ett mrke, som jag ville slja, sade pojken. Jag kpte det i
en cigarrbutik fr trettiofem re, men jag tror bestmt att det r
fint.

Broman tog mrket, betraktade det och skrattade verlgset. Det var ett
bltt mrke frn Mauritius, som Broman aldrig hade sett frr, men det
gick ju inte an fr honom att ltsas om.

Det dr r ingenting, sade han. Absolut strunt! Sdana har jag i
buntar dr inne. Nej du, det kper jag inte.

Pojken sg litet nedslagen ut.

Ja, men jag tror bestmt att det r fint, sade han. Vill inte herr
Broman kpa det fr en krona?

Broman hll p att tappa andan.

En krona, skrek han. Vet du inte hut, din lille rackare! r du
verkligen frck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem re
och s begra en krona. Nr jag sger att jag har hundratals likadana
inne. Ut med dig ditt lilla f, och vga dig inte hit mer!

Med hjlp av Bromans fot avlgsnade gossen sig hastigt och Broman steg
ter in, njd och belten med att ha hvdat sitt anseende som
frimrkssamlare.

Men nr han ter fick tag i sitt album fr att brja klistra, fll det
honom in att det kunde vara intressant att sl upp Mauritius och se hur
det mrket stod. En minut senare lg Broman halvvgs ut genom fnstret
och kikade efter pojken. Men han var tyvrr frsvunnen.

Mrket var i albumet frsett med bokstverna S.G.R., vilket betydde
Sehr grosse Raritt.

Hur Broman kom utfr trapporna visste han inte, men han befann sig i
alla fall en kort stund senare nere p gatan och frgade alla han mtte
om de sett en liten gosse med bl rock och bruna byxor. En del hade
verkligen sett honom, n g t ena hllet n t det andra, och Broman
strtade alltid efter, fr att till slut finna, att det var en helt
annan liten gosse n den han ville ha fatt.

Efter tv timmars fruktlst skande begav sig Broman nedslagen p vg
hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma
igen, annars hade det mhnda funnits utsikter att f tag i honom.
Men -- --

Han frbannade sin ffnga, att inte sl upp mrket i Senf innan han bad
pojken byta klimat. Tack vare den gick ett mrke, som antagligen var
vrt ett par hundra kronor, ifrn honom. Frkrossad sjnk han ned i en
stol och tog en grogg.

Det ringde p telefonen, och han svarade. Det var hans frimrkshandlare,
som ville skicka ett urval.

Skicka, sade Broman. Men hr nu ni. Knner ni till den bl
Mauritius!

Ha, ha, ha! skrattade frimrkshandlaren. Herr Broman skmtar. Vem
knner inte till _den_.

_Den!_ Broman bleknade. Hm! Jag -- jag fr min del kan inte just nu
pminna mig -- --, sade han.

Jo den, herr Broman, finns bara tv, eller rttare sagt ett i vrlden.
Det fanns tv fr ett par r sen, men det ena frsvann och man har inte
terfunnit det. Det andra sldes frra ret i London p en
frimrksauktion fr sjuttiotv tusen kronor till lord -- -- Hall!
Hall! Hall! r ni dr?

Men Broman svarade inte. Han lg avsvimmad bredvid apparaten.

Frn denna tid var Broman frlorad fr vrlden. Till en brjan
annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i bl rock och
bruna byxor, men utan resultat. S slde han sin affr och brjade
tillbringa sina dagar ute p gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag
ut och dag in, beskte alla barnhus, skolor och barnfrestllningar p
cirkus, men sin gosse fann han nd inte.

Han till och med ritade gossens portrtt sjlv ur minnet och publicerade
det i stadens tidningar, men detta snarare frsvrade n underlttade
skandet.

Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vnner gingo helst ur
vgen nr de mtte honom p gatorna, och skakade beklagande p huvudet
nr hans namn nmndes.

Men en gng mtte han p gatan en liten gosse, som artigt hlsade p
honom. Bromans irrande blick drjde ett gonblick p gossen. Det var ett
fullt frmmande barn, kldd i brun rock och bl byxor.

Goddag, min lille vn, sade Broman vnligt. Du knner inte
hndelsevis till vem som har de bruna byxorna, som hra till din rock
och den bl rock som hr till dina byxor.

N, sade pojken. De har aldrig vatt ngra, fr vepan r gjord av
farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.

Jas, sade Broman. Men varfr hlsade du p mig.

Drfr att jag r bekant me' herr Broman, svarade gossen. Jag
frskte kursa ett frimrke till herr Broman fr en tid sen.

Frn Mauritius! skrek Broman och grep pojken i axlarna, s att pojken
gallhojade:

Lt bli! Jag har inget ont gjort.

En ldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och
en ung man frn Sder erbjd sig att lgga till honom p klotet s att
han skulle bli plattfotad.

Men Broman brydde sig inte om sdant. Han tryckte pojken till sitt
brst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.

Sg till chauffren var du bor! sade han och pojken lydde
beredvilligt.

Nr bilen var i gng tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som
genast fick klart fr sig att Broman var velig.

Det r betalning fr mrket, sade Broman. Jag kper det av dig fr
hundra kronor.

Buuu! sade pojken.

Vad farao tjuter du fr?

Buuu! De' har jag slt till Ville Andersson fr tio re  en biljett
till bio.

Tjut inte! sade Broman. Du fr behlla hundralappen i alla fall. Kr
till Vilhelm Anderssons bostad.

Efter ngot besvr antrffades Ville Andersson, men han hade slt mrket
till Jonne Bergstrm och var nra att beg sjlvmord nr Bromans
originalgosse meddelade, att det var vrt hundra kronor.

Jonne Bergstrm antrffades p Kalle Svenssons bakgrd, ingripen i ett
animerat slagsml med den senare. Umgnget avbrts av Bromans ankomst,
men fortsattes ter med ofrminskad iver, nr det befanns att Kalle
Svensson nu var gare till mrket. I den upptuktelse, som Jonne
Bergstrm p grund hrav fann sig franlten att tilldela honom deltog
ven Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora
svrigheter skilja de kmpande t.

Mrket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjd p stende fot
hundra kronor fr det.

Herrn fr allt ge tv hundra, sade Kalle Svenssons pappa, som
olyckligtvis var hemma. De'  de' nog vrt.

Herrn fr det fr en tia, sade Kalle Svensson sjlv. Bara herrn ger
mig kovan och inte lter farsan f den.

Nr herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och
resultatet blev, att herr Broman mot en summa av tv hundra kronor blev
gare till mrket.

Broman var verlycklig. Gldjen formligen rann ver och han kunde inte
hlla ttt med sin lycka, utan sade innan han gick:

Herr Svensson! Detta r den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har skt
det hr mrket i mnader. Hela mitt livs lycka hnger p det. Det r
vrt sjuttiotv tusen.

Den aga som Kalle Svensson ftt mottaga av sin fader och sina vnner var
ett intet mot vad som hnde Broman. Svensson var en stark karl, och han
lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka mrket, allt
under det han bearbetade honom med allt det lsre som fanns inom
rckhll.

Broman lyckades dock rycka sig ls till sist, och fastn hans utseende
var i hg grad frndrat var han fullt lycklig, ty han hade frimrket
med sig nr han sprang nedt gatan, fljd av Svensson med son, Jonne
Bergstrm, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vnner samt
nnu strre del av gatans stenlggning. Till sist fick han tag i en bil,
och undkom med livet.

Han krde direkt till frimrkshandlaren. Inte fr att slja mrket. Det
var inte till salu fr en miljon, men fr att visa sitt fynd. Som ett
gldjestrlande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och
strckte fram mrket till benget pseende.

Se hr! skrek han. Hr r den frsvunna bl Mauritius, vrd
sjuttiotv tusen.

Nu skmtar herr Broman igen.

Vafalls, rt Broman. r det inte den bl Mauritius?

Jo, nog r den bl alltid, svarade frimrkshandlaren. Och nog r den
Mauritius alltid. Men inte r det den stora rariteten. Den hr r p sin
hjd vrd trettiofem re.

Broman sitter hktad nu. Fr mordfrsk mot frimrkshandlaren.




ETT UTSTLLNINGSBESK


Jag var i somras i Kpenhamn och tittade p Baltiska utstllningen.

Det var trevligt dr. Sundet gnistrade bltt, och solen sken och grna
voro lven. Om ntterna sjng nktergalen, sger folk, som hrt den. Om
dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det s vore jag
stilla avliden fr lnge sen.

Redan nr jag lmnade Stockholm brjade det. Det var p jrnvgen. Jag
stod p plattformen och rkte en cigarrett, nr en herre, som sg ut som
om han gde tget, kom och stllde sig bredvid mig. Han tnde en cigarr,
spottade p mina skor och slngde den brinnande tndstickan i det torra
grset p banvallen.

Jag trodde knappast att han gde tget, nnu mindre banvallen. Att han i
varje fall inte gde mina skor var jag fullkomligt sker p.

Allts tog jag den vackra bl nsduk han har i sin brstficka och
torkade av de nobla lackskor, som jag kpt p kredit. Mannen fick genast
en frisk, men inte direkt vacker rd frg i ansiktet och frgade vad
(ett fult ord) jag egentligen menade.

Jag svarade inte. Jag talar sllan med obekanta, s vida de inte ro
unga, vackra damer. Man r vl svensk.

D kom han emellertid nra mig, frmodligen fr att jag skulle kunna se
bttre, och frgade, om jag visste vem han var.

Nej, svarade jag. Jag lser inte Polisunderrttelser!

Er ska den lede ta! upplyste han.

Om ni anser det vara er plikt, s lt g! svarade jag. Men jag vill
bara skicka av ett telegram frn nsta station frst.

En kort stund betraktade vi tigande varandra. S spottade han tre gnger
p Srmland och gick in i vagnen.

Jag vet inte alls vad han hade emot Srmland. Jag tyckte att det var
bedrande vackert, nr det gled frbi i kvllsbrytningen.

En stund senare gick jag ocks in i vagnen och trffade dr en god vn,
som blev glad ver att f se mig och bad att f presentera sin farbror,
som var en av mina trognaste lsare och grna ville trffa mig.

Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den frvissningen att
jag skulle bli frtjust i honom.

Naturligtvis var det karlen frn plattformen!

Vi skakade hand och vanstllde vra ansikten med vnliga leenden samt
skildes s snart som mjligt.

Senare sade jag till min vn:

Du fr frlta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din
farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakarnka och
tycks i vrigt vara en ganska avsevrd drulle.

Vilken sjlarnas sympati, sade min vn. Han sade ungefr detsamma om
dig. Han pstod sig aldrig ha haft olyckan att mta ngon mera renodlad
fhund.

D har han vl undantagit sina slktingar! svarade jag, varefter vi
skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera rkats.

P morgonkvisten anlnde vi till den sknska huvudstaden. Den var
flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som
sladdrat om att jag skulle komma.

Efter ngot besvr fick jag hyra platsen under sngen i ett hotellrum,
och det ansgs vara tur, att jag ftt ngon plats alls. Hotellet var
nmligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk.
Ovanfr mig -- i sngen -- bodde en generalmajor, p schslongen bodde
en fabrikr frn Bors, under schslongen bodde en grosshandlare frn
Gteborg, mitt p golvet bodde en resetalare och p en krok i garderoben
hngde en timmerhandlare frn Gnesta.

Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som
strde idyllen var, att resetalaren talade ven i smnen, men sedan vi
krokat ned timmerhandlaren och i stllet hngt resetalaren i garderoben
blev han lugnare.

Min vn Lagerstorm, som jag sedan trffade p utstllningen anfrtrodde
mig, att han var inneboende hos tillfllighetsarbetaren Karl med Bladen
under en presenning nra frjans tillggsplats. Fr detta betalade han
femtio re och en brsa per dygn, varfrutom tjugufem re gick t till
insektspulver.

En annan bekant, som inte lyckats finna ngon bostad alls, gick varje
afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i sdra
Sverige mycket gouterade skllsordet:

Drft!

Sedan fick han husrum fr den natten. Men hyran kades i allt mer
stigande skala: frsta resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.

Trafiken var just d mycket livlig i Malm. Man hade en automobil
ungefr p varannan mnniska, varav framgr att halva befolkningen gnat
sig t chauffrens ansvarsfulla kall. Andra hlften, samt de resande,
kte.

En hel del chauffrer med bilar hade importerats frn Gteborg. Vilket
jag fick erfara.

En kvll kom jag ut frn utstllningen, trtt efter att ha gtt omkring
dr hela da'n, och ropade an en bil.

Vatt ska' ja' kra hnn? frgade chauffren p klingande gteborgska.

Hem, vet la du! svarade jag p samma sprk, hoppade in i vagnen, satte
mig till rtta och somnade.

Nr jag vaknade bredde den sknska sltten ut sig omkring mig, och solen
steg upp i ster. Jag slog nven i bilrutan och rt:

Hr nu, chauffren! Var i hela friden r vi?

Nr storp, sklle ja' tro'!

storp! Vem har bett er kra hit! vrlade jag, medan min blick skte
taxametern.

Hnn sa' ju, att ja' sklle kra hnn hem, sade chauffren glatt. 
de hss la, att hnn  hemma i Gttebrg.

Jag reste tillbaka till Malm med tg. Chauffren kom dremot aldrig
tillbaka. Jag vrkte bde honom och bilen i en mrgelgrav.




ETT TAVELFYND


Fderneslandet hade behandlat de bda lovande unga mlarna Jnsson och
Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort srdeles mycket fr
fderneslandet och inte fr ngon annan heller fr resten, men unga
mlare ha i alla fall vissa ansprk p, att fderneslandet, eller
tminstone ngon av dess mera framstende innevnare, skola ta hand om
dem och vara som en mamma fr dem.

Detta hade fderneslandet i Jnssons och Wibergs fall fullkomligt
underltit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens slja en tavla, en
sak, som dock kanske berodde p, att de ytterst sllan mlade ngra, och
de voro sledes uteslutande hnvisade till att leva p vigg, vilket r
frenat med strre besvr n mngen tror.

En vacker dag sken dock solen fram ver Jnssons och Wibergs liv.
Wibergs faster, som lnge frt en tynande tillvaro, och huvudsakligen
hllits uppe av sitt brinnande intresse av att f se, hur lnge det
skulle drja innan hennes lskade systerson hamnade i rttvisans klor --
Wibergs voro nmligen hyggligt och anstndigt folk som inte gillade
mlare -- dog till sist och efterlmnade tio tusen kronor. Gumman, som
hade fullt klart fr sig, att hon skulle leva i evighet, hade underltit
att gra testamente, och pengarna tillfllo fljaktligen Wiberg, som var
hennes nrmaste slkting. Varav fljer, att gumman brjade vnda sig i
graven s snart hon kommit dit.

Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behrska den
till den grad, att det frefll som om han varit nra att f flugan av
gldje.

Med tillhjlp av en, p styrkan av arvet, erhllen strre vigg upptrdde
han p begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jnsson
och ngra andra likasinnade ut fr att slcka sin sorg.

Nr han fyra dagar senare terkom till medvetande lg han, fortfarande
ikldd en del av frackkostymen -- skrten och halva vnstra byxbenet
hade nmligen p obekant stt frkommit -- i en improviserad bdd i sin
vn Brylanders atelj, vertckt med en duk, som pminde om en
solnedgng p havet eller eventuellt en jrnvgsolycka, men som i
verkligheten var ett sjlvportrtt av Brylander. Vid hans sida satt
Jnsson, ngot blek, och omvrvd av pilsner och wichy-vatten.

Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin
exterir i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders
ateljvgg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera n den
i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera mlarmssig, dels var
den ett otvetydigt bevis p att han haft roligt.

r det ngot kvar av arvet? frgade han Jnsson, som tycktes ha varit
vaken lngre n han.

Om du tnker betala igen de fem hundra du lnade fre begravningen, s
har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du
alla dina skulder, s fr du snart sl ihjl en faster till, svarade
Jnsson mrkt.

D tar jag p mig Brylanders andra klder, jag vet att han har det, s
gr vi ut och ter frukost, sade Wiberg glatt.

Pank! svarade Jnsson mrkt.

Pank, sa du? Kan man vara pank, nr man r s lngst innerst frbaskat
rik? Vi gr till advokaten och hr efter, om vi inte kan f ett frskott
p arvet, och se'n skall det sablar i mej tas frukost, skall du f se.

Du Wiberg, sade Jnsson drjande. Jag har tnkt p en sak, du.

Vad d? frgade Wiberg intresserad. Vet du ngon, som vi kan vigga
av?

Nej, svarade Jnsson. Men jag har tnkt p det. Nu nr vi har s
frbaskat mycket pengar, s borde vi vara praktiska.

Wiberg betraktade Jnsson med en blandning av frvning och frakt.

Knubb! sade han till sist, med en s uppriktig betoning, att det skar
Jnsson i hjrtat.

Vi borde anvnda pengarna s, att de inte tog slut, utan blev mera, s
att vi kunde leva herrans glada dagar jmt.

Hm! sade Wiberg tveksamt. Frra delen av Jnssons anfrande tilltalade
honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet
rrde hans knsliga sinne. Vad skulle vi d gra?

Vi kunde till exempel bli konsthandlare!

Urknubb! var det enda Wiberg lyckades framstna. Ngot s motbjudande
hade han inte vntat sig.

Men Jnsson hade nu ftt fram det vrsta, och fortsatte:

Ser du, jag har tnkt p den saken i natt, sade han. Tio tusen ryker
snart. Vi gr ut ett tag och fstar och s viggar gubbarna -- --

n se'n d?

Nej, det r ju all right, men om en mnad eller tv r bde vi och de
andra lika sabla panka som frut.

Men vi har haft roligt, invnde Wiberg.

Ja visst! Men jag har hittat p ett stt att gra oss frbaskat rika,
s att vi kan tnda cigarrerna med hundralappar, och kpa allt vad
Brylander och Filbom och dom andra mlar och betala vad det r vrt.
Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjlpa den verkliga konsten i
detta arma land, dr bara sna sabla nollor som Zorn och Larsson och
Liljefors sljs, medan vi konstnrer fr sitta emellan. Tror du jag
har glmt vad dom sa' nr jag ville hnga min 'Herre med kpp' p
utstllningen, du vet? 'Herrn kan ingen anatomi. Den dr ser ut, som om
han behvde komma till ett ortopediskt institut.' -- Vafasen behver en
konstnr kunna anatomi fr?

Jas, p det viset! sade Wiberg glatt. Vi skall vara mecenater. Det
gillas! Men hur vill du att vi skall bra oss t fr att f s mycket
pengar?

Vi skall ppna konsthandel, svarade Jnsson. Men inte hr, utan i
New-York, och vi skall bara ha vra egna och Brylanders och Filboms och
de andras tavlor och nr vi tjnat hundra tusen dollars, det r ltt
gjort bland den dr knubben, s slutar vi, och blir bara mecenater, och
d skall gubbarna f slja, och f precis vad deras tavlor ro vrda.
Jag har en plan ser du!

Och han utvecklade den.

Tv veckor senare lmnade tv eleganta unga mn fosterjorden. Var och en
av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett
par lrar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.

Men de reste inte samma vg lngre n till Kpenhamn. Dr stllde de
till en strre hippa p sitt hotell, vilket slutade med att en av dem
fraktades till amerikabten, medan den andre av tv stadsbud sattes p
bten till Korsr.

Kort drefter startades i en liten vr av New-York Wibergs konsthandel.
Det var en liten diskret affr, vackert och ganska vl inredd, men dess
expositionssalong var nog att gra nstan vem som helst vansinnig. Den
frde nmligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna
mstare, vars namn nnu inte vunnit den klang i den nya vrlden som de,
enligt innehavarens uppgift, hade p andra sidan Atlanten.

En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny
Rembrandt upptckts i Italien. Varfr just i Italien? Sg det! Det lter
mera konstnrligt n Holland.

Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i frbindelse med
tidningen, och meddelade, att han p privat vg ftt veta mera om det
mrkliga fyndet n vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra
bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstknnare erfarit, att
tavlan utan tvivel vore kta. Den man som upptckt den var nmligen
ingen mera eller mindre n den bermde svenske konstnren Jnsson, utan
tvivel Europas frmste expert p de hollndska mstarna. Skulle det visa
sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart vrde.

Redan dagen drp kom en ny artikel. Den celebre konstnren och
konsthandlanden Wiberg hade nmligen erhllit kabeltelegram om att de
bda framstende konstnrerna Brylander och Filbom underskt tavlan,
och konstaterat dess kthet. Den ansgs vara mstarens sknaste verk.
Wiberg, som ansg att ett dylikt konstverk borde hamna p den rtta
sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jnsson fyrtio tusen
dollars fr tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avbjas, d
konstnren Jnsson sjlv var en mycket frmgen man, och antagligen inte
ville slja. Som ett exempel anfrde han, att Jnsson aldrig ens slt
ngra av sina egna saker. Det ftal som fanns i hans konsthandel vore de
enda i vrlden utom konstnrens egen besittning och hade vunnits p
poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm gde en Jnsson.

Denna dag stannade ungefr sextio bilar utanfr Wibergs konsthandel, och
herr Wiberg slde med synbar motvilja de sju Jnsson han hade. ven fyra
Brylander och nio Filberg avyttrades till hga priser. Under aftonens
lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ndra signaturen p
Blomgrens och ven Brylanders tavlor till Jnsson.

Tidigt p morgonen kom ett kabeltelegram frn Europa och tio reporters,
som allesammans visste vad telegrammet innehll, och ville veta vad
Wiberg nu ville gra.

Det var nmligen avslag p Wibergs anbud.

Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom nr han lste det,
och ett beundrande mummel uppsteg nr han helt kallt vnde p det, och
p baksidan skrev ut ett nytt telegram:

Jnsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.

Kort och rakt p sak.

Inte mnga minuter drefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs
telegram p frsta sidan under rubriker sdana som: Amerika mste ga
konstverket! Bermda konsthandlare hjer anbudet. En amerikan fastn
fdd i utlandet och s vidare.

Wiberg glmde att rkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att
fundera p, vilket mrke han sjlv skulle kpa.

Tavelomsttningen gick nmligen raskt. Han slde tjugutre Jnsson, som
han sade sig ha mnat behlla sjlv, och endast med smrta skilde sig
ifrn. Vidare slde han tskilliga av de mindre stora namnen, och det
tycktes som om Brylander denna gng skulle falla mera i smaken n
Filbom.

I frga om Brylanders tavlor hade ju kparen sjlv full frihet att vlja
tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna.
Var och en av Brylanders tavlor kunde nmligen utan olgenhet kallas
vad som hlst. Flicka med bok, Prriebrand, Stilla vatten eller
Portrtt av herr K. passade nmligen precis lika bra. Brylander var en
sann konstnr.

Telegramvxlingen med Jnsson fortfor. Wiberg bjd sjuttio tusen, ttio,
nittio och till sist hundra jmnt, och kampen om tavlan som den
kallades, fljdes med spnt intresse av hela publiken. De sista
telegrammen voro trdlsa, ty Jnsson hade stigit ombord p en ngare
och var p vg till Amerika fr att visa tavlan.

Nr Wiberg snde ut anbudet p hundra tusen dollars, blev det en lng
paus i telegraferingen. Jnsson tvekade tydligen, slets mellan begret
efter dollars och sin nskan att behlla det ofrlikneliga konstverket,
och publikens spnning var outhrdlig. Skulle Amerika f tavlan eller
inte? Amerika hoppades p Wiberg.

Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade
nmligen till Jnsson ven de, och frgade om han mnade antaga anbudet.
Somliga fingo till svar, att han inte bestmt sig, vilket ofrdrjligen
meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade
att trycka extrablad om den saken.

Wiberg slde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt
mera att taga slut, s att han mste telegrafera till Brylander och
Filbom, att de express skulle snda ver hela sin produktion, samt sno
p och gra mera.

Till slut kom Jnssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det
fre Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med rda rubriker nr
Wiberg fick telegrammet.

Reporterna vntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de
fingo det.

Amerika har segrat! sade han enkelt.

Nya extrablad.

Wiberg mtte Jnsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett
trettiotal reporters frn skilda delar av landet voro ocks nere, fr
att inte tala om den hurrande mngden.

Jnsson, som bar den underbara tavlan under armen, frdes i triumf till
Wibergs affr, dr tavlan skulle exponeras. Jnsson var lugn i det
hnseendet. Det fanns ingenting att anmrka p den Rembrandt han hade.
Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den sjlv.

Tavlan hngdes p Wibergs vgg och tckelset fll. Ett beundrande sorl
steg upp frn de frsamlade reporters, varefter de rusade ut, fr att ge
ut nya extraupplagor.

Men medan de trngde sig ut, stannade en bil utanfr och en liten gubbe
steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han knde mannen.
Det var den store frankfurterkorvmiljonren Augustus P. Schniller, knd
fr sina stora konstsamlingar.

Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:

r den dr tavlan kommen?

Ja, svarade Wiberg. Den hnger dr. Vill min herre taga den i
skrskdande?

N, svarade Augustus P. Schniller, det ger jag fan i, men den skall
in i min samling. Sl in den och lgg den i bilen. Hr r en check p
tv hundra tusen. Rcker det?

Tja, svarade Wiberg tvekande. Egentligen hade jag tnkt mig ngot
mera, men fr en s celeber konstsamlares skull, s fr den g fr det
priset. Jag vill grna ha den placerad i en fin samling.

All right! sade Augustus P. Min r den finaste i vrlden. Adj.

Men i drren vnde han sig.

Skicka hem ett halvdussin Jnsson, Brylander och Filbom samtidigt.

Wiberg och Jnsson lmnade inte Amerika fr att bli mecenater. De ro
fortfarande kvar och ha vid det hr laget slt flera Rembrandt n
mstaren ngonsin mlat. Smaken fr Brylanders och Filboms alster har
gtt ver dr ute, men lika fullt kpte Wiberg en tavla av Filbom hr om
dagen, fr gammal bekantskaps skull.

Trogen sin en gng uttalade princip betalade han precis vad den var
vrd.

Tre kronor och femtio re.

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

utan Anderssons utsikt var alltid densamma
  _text:_ Andersons

jrn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel
  _text (at line end):_
    ... jrn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-
    handel

verskred hans vildaste farhgor
  _text:_ ver skred






End of the Project Gutenberg EBook of Gteborgsflickor, by Sigge Strmberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GTEBORGSFLICKOR ***

***** This file should be named 18043-8.txt or 18043-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/1/8/0/4/18043/

Produced by Louise Hope and the Online Distributed
Proofreading Team at http://www.pgdp.net


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
